Därför brinner London ännu en gång

Inte sällan var det hårdhänta eller rentav rasistiskt motiverade polisingripanden som då upprörde känslorna i svårt nedgångna stadsdelar, präglade av utanförskap, segregation och hög arbetslöshet.

Men knappast den här gången.

I takt med att ett enormt uppbåd av vanliga medborgare nu börjat städa upp efter ungdomsligor och gangstergäng, klingar de tidiga ropen på hämnd för ”polismordet” på 29-årige Mark Duggan allt ihåligare. Ty det finns andra, rimligare förklaringar till varför London brinner på så många ställen just nu.

I början 1980-talet, när Toxteh i Liverpool, Brixton och Tottenham i London, och St Pauls i Bristol brann, var dessa inte bara namn på nergångna stadsdelar i stora brittiska städer. De var också symboler för vad som förr eller senare händer i socialt, etniskt och ekonomisk kluvna samhällen. Misstron mellan färgade, inte minst så kallade Afro-karibiska grupper, och polisen, var därför grundmurad och välmotiverad. I misstrons spår traderas berättelser om polisvåld och om orättvisor till ständigt nya grupper som gjorde andras erfarenheter till sina egna. Så växte misstron till fiendskap – redan åsynen av polis i vissa av Londons hårda stadsdelar ledde till att upplevelsen av ett ständigt närvarande hot växte sig allt större. För den som växte upp i Holly Street Estate i Hackney på 80-talet, eller Aylesbury Estate i Rotherhite på 90-talet, var polisen alltid fienden och samhället alltid orättvist. Trots ökat välstånd och stora offentliga satsningar på renoveringar, skolor och sysselsättning bet sig utanförskapet fast, inte minst beroende på att upplevelsen av utsatthet – verklig eller inbillad – hade blivit en del av identiteten, individuellt såväl som kollektivt.

I Tottenham kom det här och var att ut missnöjet och misstron också att utvecklas en motståndsvilja som direkt uppmanade till upplopp och till våld mot polisen. När bostadskomplexet Broadwater Farm i Tottenham 1985 exploderade i en orgie av meningslöst våld, efter det att Cynthia Jarrett, en medelålders färgad kvinna, dött i följderna av av en stroke hon ådrog sig i samband med att polisen genomför husrannsakan i hennes hem, utropades av lokala agitatorer att ”nu var det öga för öga, tand för tand som gällde”. Någon dag sedan hackades Kevin Blakelock, en lokal polisman, ihjäl med djungelknivar efter att ha jagats av en grupp maskerade unga män.

Men årets kravaller kan knappast sägas ha utlösts av en främlingsfientlig polisorganisations agerande. Scotland Yards Tridentgrupp, som stod för det ingripande som slutade med dödsskjutningen av 29-årige Mark Duggan, har ett arbetssätt som präglats av ambitionen att agera så att man kan överbrygga just misstron, vilket också har visat sig vara ytterst framgångsrikt. Allt sedan 1998 har Tridentgruppen, som har till uppgift att kartlägga och motverka vapenbrott inom just afrokaribiska grupper, löst fler vapenbrott och mord än någon annan motsvarande polisstyrka i Storbritannien. Inte minst tack vare att man på många håll vunnit utsatta gruppers förtroende. Labourpolitiken Dianne Abbott, parlamentsledamot för Norra Hackney och Stoke Newington, länge två av London mest nedgångna stadsdelar, var redan i höstas ute och försvarade Trident mot nedskärningar, då hon i denna grupp poliser såg en verkigt förändrad attityd och ett respektfullt och inkännande sätt att arbeta i utsatta områden.

Det går alltid att spekulera i orsaker, såväl underliggande som utlösande. Det är lätt att titta på arbetslöshetsstatistik, bostadsbrist och medelinkomst och säga ”aha, här har vi alltings början och slut”. Eller att kallt konstatera att detta uteslutande handlar om unga kriminella som valt att ställa sig utanför samhället. Mellan dessa ytterlighete råder en evig motsättning. Det är knappast framgångsrikt att stanna där.

Att de senaste dagarnas upplopp kunnat bli så omfattande, kan istället hänga samman med det omfattande budgetsaneringspaket som Tory/Libdem-regeringen genomdrev förra året. Sparpaketet har visserligen en särskild udd riktad mot socialbidragskostnader och transfereringssystemen. Och just Tottenham är en stadsdel där bidragsberoendet och arbetslösheten är omfattande. Men det är inte ensamstående mödrar och permitterade kommunanställda som nu bränner ner bostadshus, butiker och bibliotek. TV-bilderna visar istället unga maskerade män som kastar brandbomber och får härja mer eller mindre ostört.

Att åter fästa blicken på våldsverkarnas agerande säger därmed inte så mycket. Förklaringen till varför vandaliseringen kunde bli så omfattande så snabbt, måste också sökas på andra sidan barrikaden. Det är dags att syna polisen, men utifrån en annan infallsvinkel än den som var relevant för 30 år sedan.

Det som gjorde att 1980-talets upplopp snabbt kunde slås ner, var att dåvarande polismyndighet hade Thatcherregeringens fulla stöd. Idag är läget det motsatta. Faktum är att relationen mellan polisen och politikerna aldrig har varit sämre än nu. När regeringens sparpaket blev känt i höstas visade det sig att polisen skulle drabbas mycket kraftigt. De 12.000 tjänster som nu ska dras in, motsvarar det antal poliser som skulle ha varit i tjänst redan i söndags.

Så frågan är given: Hur hänger den hittills så ineffektiva och underbemannade polisinsatsen samman med det faktum att just Londonpolisens kravallstyrkor agerar med uppsägningshoten hängande över sig?

Den frågan kommer att hamna högt upp på agendan när det är dags för kloka analyser.