Äntligen!

Ett Europa i ruiner. Det är svårt att hitta tyngre argument. För en världsdel som på 30 år genomlidit två världskrig och sett hundratals miljoner människor lida, var tanken på ett enat Europa inte ett hot.

Ty om sådana visste man allt.

En union som gjorde forna fiender beroende av varandra, och därmed gemensamt ansvariga för var andras öden, var inte en dröm om mera makt till byråkrater eller ohejdad framfart för kapitalet.

Den var allt. Och den gav oss ett nytt och bättre Europa.

Det är mot den bakgrunden som beslutet att tilldela den Europeiska Unionen 2012 års fredspris till Alfred Nobels minne ska förstås. Sällan har ett så senkommet erkännande varit så välkommet. Därför är det så lätt och verkligen rätt läge att i dag utbrista: Äntligen!

Freden är även fortsättningsvis ett av de bästa argumenten för EU. Men det är lätt att hamna i nya skyttegravar när ödesfrågorna inte längre handlar om liv och död, utan om rörlighet och ekonomi.

Så freden får vackert nöja sig med att omnämnas i högtidstalen och i historieböckerna, medan vi i alla andra sammanhang hellre talar oss varma, och allt som oftast också överhettade, om euron, stabilitetspakter och förbannelsen med öppna gränser.

Just nu lever vi i brytningstider. Vi hör dagligen om bankplaner och räddningspaket, om toppmöten där Europas regeringschefer inte vet varken in eller ut. Och vi följer upplopp i Aten och strejker i Barcelona samtidigt som vi ställer frågor om varför inget händer med jordbruket eller fiskepolitiken.

Det enda vi inte gör är att kriga mot varandra i ännu en europeisk konflikt om makt, mark och människor. Ty vi har lärt oss fred, även om vi inte har lärt oss hur vi ska hantera alla våra tillkortakommanden. Vi lever i EU, inte mörker.

Låt mig bli personlig. Jag är i övre medelåldern, medelklass och medelmåttig, och är som svensk en produkt av folkhem och flourtanter. Men jag kan känna mig som en del av något större när jag står framför de oändliga gravfälten i Flandern, eller för den delen utanför grindarna till den avgrund som heter Auschwitz.

För många är det försent att säga äntligen. Men för oss som lever i EU har freden bara börjat.

Därför har vi en bra chans att också lösa allt det där andra.

Därför är priset oss välförtjänst.