När ska löftet bli begripligt?

”Kan vi få se en svensk Obama i valet 2010?”.

Frågeställaren var uppriktigt nyfiken. Rösten tillhörde en synnerligen trevlig gentleman, med lika delar hälsosam skepsis och vetgirigt intresse i sinnet.

Svaret?? Nja, inte glasklart. Knappt ens begripligt. Men likafullt – ett svar:

En Obama-faktor i Borås är inte troligt, än mindre något att hoppas på. Och även om det kan behövas både visioner och starkt ledarskap i kommunpolitiken så är det mesta där av sådan art att det mer krävs gott handlag än högtflygande ord.

Barack Obama och hans presidentkandidatur är dock väl så intressant i sig. Allas blickar riktas nu mot den synnerligen oerfarne senatorn från Illinois.

Men samma blickar måste också riktas mot dem som bar honom till seger i presidentvalet.

Att dra slutsatsen att väljarna gick i en riktning bara för att Obama pekade åt det hållet, är att göra det väl enkelt för sig. Ska någon enskild orsak lyftas fram som avgörande för utgången av presidentvalet, skall denna snarare sökas i det faktum att väljarna sprang allt vad de orkade för att komma bort från sittande president, George W Bush, och all den hopplöshet han ansågs stå för.

Förändring ur den aspekten var nog mer avgörande för utgången än Obamas retorik i sig.

Därmed inte sagt att hans presidentkampanj bara bestod av vackra ord. Den bestod också av ord som han lånat av andra, och som sedan på ett effektivt sätt stuvats om till ett valvinnande budskap.

Allt från Martin Luther King, Abraham Lincoln till soulsångaren Sam Cooke och den amerikanska ärkeliberalen Harold Croly fick bidra till evangelium enligt Obama.

Men samtidigt är det farligt att ta ord ur sina sammanhang, även om syftet är gott. Ta begreppet löfte, som Obama använde allra flitigast i anslutning till begreppet hopp. I det tal Obama höll när han tillkännagav sin presidentkandidatur – 45 år på dagen efter Martin Luther Kings berömda I have a Dream-tal – användes ordet löfte vid 32 tillfällen men utan att dess betydelse blev entydigt begriplig.

Historieprofessorn Wilfred McClay har i sin artikel The Idea of Change in American Politics jämfört vilken betydelse King och Obama lägger i ordet och den stora skillnaden ligger i att ”löftet” i Kings drömtal har konstititionen som garant. Det faktum att svarta inte fått dela den amerikanska drömmen är inte i första hand ett moraliskt dilemma utan en fråga om kontraktsbrott.

För Obama används ”löfte” däremot i en retorisk och ibland metafysisk betydelse – men utan någon konkret garant.

Extra tydligt blir detta när Obama använder bibelord. Ur Hebréerbrevet 10:23 citerar han ordagrant ”Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp?” men utesluter rester av versen som lyder ”?ty han som gav oss löftet är trofast.”

I sig begripligt eftersom det skulle låta väl storslaget om Obama jämställde sig med Jesus. Men samtidigt gör det bara saken tydligare, att ord som förändring, hopp och löfte ofta bara är just ord eftersom dess betydelse förändras med sammanhanget. Och i just detta fallet en konkret garant.

Likafullt har Obamas budskap gått hem. Den känsla av förnyelse och förväntning som nu sprids längs hans väg mot Vita huset, bär honom mot nya höjder.

Samtidigt öppnar sig stora djup längs den vägen. Vad händer om Obamas löften om hopp och förändring inte infrias? Eller inte ens blir begripliga?

Ord som förändring, löfte och hopp måste trots allt ges kropp, formas till dagspolitik, ta sig konkreta uttryck i vardagen. Oavsett om det gäller att ta hem trupper från Irak eller genomföra skattereformer som undandrar 2,93 triljoner dollar från statskassan.

Det är bland annat därför som vi inte kommer att få se Obama i Borås 2010. Han är upptagen med annat då.