Lägervakt och landsfader

Boken är ett uttryck för den gradvisa process som hela tiden fortgår. Gamla sanningar ifrågasätts genom nya tolkningar, byggda på omvärderingar av kända källor eller upptäckten av nya – glömda eller gömda.

När det gäller tiden kring andra världskriget har processen pågått ganska länge. Det största lasset drogs av det omfattande forskningsprojektet Sverige under andra världskriget. Forskarmödan ledde till en uppsjö avhandlingar, av vilka ett antal lett till vidare forskning. Ständigt har kunskaperna ökat och fler och fler fakta lagts fram i ljuset.

Inte minst har persongalleriet fördjupats. Vi vet mer idag om de främsta namnen – Per Albin, Gustav V, KG Westman, Günther och kanske några till – men knappast något alls om dem som senare skulle träda fram i landets ledning.

Ett exempel på en sådan ”osynlig” makthavare är Tage Erlander, statsminister och partiledare för socialdemokraterna under efterkrigstiden och den man som främst kommit att symbolisera den starka staten, framväxten av välfärdssystemet och det svenska ekonomiska välståndet.

Men som Berglund/Sennerteg mycket riktigt påpekar vet vi förvånansvärt lite om Erlander under kriget. Det var Erlander som var den store lägervakten, som ansvarade för systemet, och som statssekreterare i socialdepartementet i högsta grad inblandad i hanteringen av flyktingfrågor.

Inklusive den del som handlade om att till en säker död återsända bland annat tyska desertörer som tagit sig till Sverige. Istället är det en ganska naiv bild som tidigare formats av Erlander, pendlande mellan å ena sidan hans värmländska folklighet och å andra sidan hans upphöjda landsfaderlighet.

Vilket givetvis är en skapad bild, en myt, syftande till att prägla vårt sätt att förstå samtiden på önskvärt sätt. Ty makten skriver sin egen historia och, som George Orwell påpekat, är historieskrivning en viktig maktresurs i en demokrati då det i denna inte går att använda sig av vilket tvång som helst mot medborgarna.

Succéförfattaren och historikern Åsa Linderborgs avhandling Socialdemokraterna skriver historia har just denna utgångspunkt. Att vi inte lärt känna Tage Erlander som en hårdför och skrupelfri politisk hantverkare – vilket upprättandet och bevarandet av lägren måste ha krävt – beror på att krigsårens realiteter helt enkelt inte passade in i den bild som socialdemokraterna ville skapa av sig själva efter kriget.

Då skriver socialdemokraterna istället vad Linderborg kallar ”rituella manifest” och ger ut storbandsverk som Arbetets söner som ska ge rätt bild av hur medlemmar och väljare ska förstå partiets insats och betydelse. Under 50-talet kommer så välfärds- och Erlanderhyllningarna, en sorts ”panegyrisk folkhemsretorik”.

I ljuset av detta behov att prägla historien på ett för rörelsen önskvärt sätt, är det begripligt att de mera tveksamma ingreppen i människors liv och vardag tystades ner – som exempelvis avskaffandet av tvånget på misstanke och domstolshantering före internering.

Överlag blev efterkrigstiden en period då tystnaden bestod. Den var epidemisk och kom att prägla såväl utrikes- och säkerhetspolitik som försvarets agerande liksom all debatt i dessa frågor.

Å ena sidan folkhemsretorik kring välfärdsbygget. Å andra sidan största möjliga tystnad kring dubbelheten – alliansfrihet och neutralitet hand i hand med en aktiv planläggning för Natohjälp i händelse av krig.

Och ”lägermentaliteten” bestod. Kommunister särbehandlades även fortsättningsvis. Under kriget sattes några hundra i arbetsläger, efter kriget registrerades de av såväl säkerhetspolis som inrikesspionage samt av rörelsens arbetsplatsorganisationer ända in på 70-talet, förmodligen mycket längre.

Någon större ånger i rörelsen verkar inte finnas. Så sent som 2001 skrev partiveteranen Enn Kokk i sin Vitbok – Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen att ”Socialdemokratins kamp genom årtionendena mot kommunister och andra extremister har varit både nödvändig och hedervärd; demokratins fiender måste bekämpas.”

Idag går det att tala om kriget, tystnaden och socialdemokratins mer hårdföra sidor utan risk. Socialdemokratin under 2000-talet är inte den stora maktfaktor den var under och efter kriget. En annan sorts politisk historieskrivning sätter sin prägel på samtiden. Som Åsa Linderborg skriver behöver socialdemokraterna en ny historieskrivning, ”En historieskrivning som är manifesterande men som också är analyserande och vågar slå sönder myter om sig själv och socialdemokratins samhälle”.

En sådan kan börja med att flytta bilden av den till landsfader reducerade Erlander från Hylands hörna och istället placera den i ett rimligare och mer rättvisande sammanhang.