Kriget som Europa inte glömt - BT:s Hermansson på plats i Flandern

Det blev verkligen tyst. Trots att över 100 000 människor samlats vid den katedralliknande klädhallen på Grote Markt och i kvarteren runt Menin Gate, hördes inte ett ljud förrän den sista trumpetstöten ljudit.

En märklig upplevelse. Ett vittnesmål om dagens betydelse och med vilken innerlighet som dagen och minnet hålls i helgd.

Det hade då gått nittio år på minuten sedan vapenstilleståndet på Västfronten trädde i kraft och? striderna upphörde. Ett krig som kostat nära tio miljoner soldater livet var till ända.

Många av de som stupade, många av de som bara försvann och ännu listas som saknade, sörjs på plats av anhöriga, släkt och vänner denna dag.

– Min familj och jag är här för att hedra minnet av min gammelmorfar, som dog här 1917, säger Jeroen Black från Sheffield i England.

Vid hans sida står en äldre dam med medaljer på brösten. Stolt berättar hon om sin morfar och sina farbröder samtidigt som hon pekar på varje utmärkelse.

– Den översta raden är min morfars, säger Avalone Eastmann från Southhampton. Det är The Mons Star som han fick i början av kriget och de övriga två är kampanjmedaljer som han fick efter kriget. Den andra och tredje rader tillhör mina farbröder, som stupade här och som ligger begravda alldeles här bakom torget.

Hon visar med handen och pekar på en av de många kyrkogårdar som rymmer brittiska, belgiska och franska soldater i och runt Ieper.

– Jag har varit här sedan 30-talet och varje år sedan andra världskriget. Det känns bra och rätt att vara här i dag för att minnas och hedra dem på plats. Jag ska minnas dem så länge jag lever.

Tacksamma flamländare

Förstämning och stolthet, lättnad och tacksamhet står här hand i hand, sida vid sida. Tillresta från hela världen blandas med belgare på torget i Leper, staden som fullständigt jämnades med marken under kriget.

– Jag är här för att visa min och alla flamländares tacksamhet. Alla dessa unga dog för oss, här. Oavsett vilka andra orsaker till kriget vi kan tänka ut, säger Iva Mertens från just Leper.

– Vi lever med vittnesbörden om kriget inpå oss varje dag. Hela staden lever ju i viss mån på alla som kommer hit för att se gravarna och för att minnas sina anhöriga.

I The Poppy Parade, marschen från St Martinskyrkan till Menin Gate, deltar allt från uppsträckta militärer till barnkörer. I år deltog allt som allt ett par tusen i själva tåget. Men vägen dit kantades av fler åskådare än någonsin.

Indier i tåget

En tillrest grupp sikher från Indien deltar i paraden. De går strax bakom Hiroshimas borgmästare Tadatochi Akibaoch en samling brittiska, kanadensiska, australienska och belgiska dignitärer. Många soldater från det brittiska imperiet skickades från hela världen till Flanderns lera. En stor del blev kvar.

Även en grupp maorier från Nya Zeeland är på plats för att hedra sina anhöriga men också för att lägga ner en krans på det stora minnesmärket för att soldater som dog men som aldrig återfanns. Deras namn finns inhuggna sida vid sida? i sandstenen med 56 000 andra saknade i Menin Gates väggar.

11 november är allmän helgdag i Belgien. I alla städer genomförs minnesceremonier, tal hålls och kransar läggs ned. Orörda platser från kriget – och det är många – visas upp för en dag. Bunkrar som står kvar på privat mark, skyttegravar som ingen vågar röja utan bara har hägnat in. Överallt hålls minnet av ett krig som upphörde för 90 år sedan levande.

Samtidigt är minnesdagen en dag som också brukar firas som en folkfest. Det äts, dricks och dansas, folkdans i Popperinge och disco i Langemark.

Och i Passendale, orten vars namn kommit att stå som synomym till krigets helvete, bjuder byns samhällsförening in till bokbytardag.

Lever med konsekvenserna

– Det känns lite dubbelt, säger Helene van Broek . Vi som bokstavligen bor mitt på slagfältet lever med konsekvenserna av kriget i vardagen. Det går inte att påta i trädgården utan att vi hittar splitter eller människoben. Så vi minns varje dag men vi skäms inte för att vi har roligt i dag också.

Alla de tillresta gör sitt för att hålla minnet vid liv. I två minuter – men också långt efter sista tonen från den ensamma trumpet som varje kväll ljuder under Menin Gates väldiga valv. En ton som bildligen bär runt jorden.

Men ute på de forna slagfälten är allt som vanligt. Där varar tystnaden längre än två minuter och solen, vinden och regnet blir även denna dag den enda hyllningskören.