Annons
Nyheter

Hermansson: Lätt att förstå glädjen – men problemen långt ifrån lösta

Söndagens självständighetsförklaring gav upphov till glädjescener överallt där kosovoalbaner i förskingringen kunde fira sin nyvunna frihet från Serbien.
Nyheter • Publicerad 18 februari 2008

Samtidigt är det än så länge mest en frihet på papperet. Serbien och Kosovo – och Albanien – sitter oavsett folkrättslig status fast vid varandra även i framtiden.

De konflikter som finns idag kommer även att finnas kvar under överskådlig tid.

Annons

Men det var inte svårt att dela glädjen med dem som åkte runt i Borås och tutade så det hördes hela vägen till Belgrad. Sådana scener brukar annars mest förknippas med seger i Allsvenskan, fotbolls-VM eller Eurovisionsschlagersegrar.

Samtidigt är det inte svårt att dela oron med dem som varnat för detta steg. Kosovos frihet är en svår nöt att knäcka och i allt väsentligt ett europeiskt dilemma av rang.

Få tror visserligen att det steg som Kosovos parlament tagit ska leda till väpnade konflikter. Även om Serbien igår deklarerade att man aldrig kommer att erkänna Kosovo har man samtidigt deklarerat att man inte avser att ta till väpnad kamp.

Detta vittnar om att Belgrad något lärt sig att balansera mellan behoven av att hålla samman nationen, med nationalism som medel, och viljan att närma sig EU som ett övergripande utrikespolitiskt mål.

Denna nya linje har retat upp nationalistiska grupper, inte minst den serbisk-ortodoxa kyrkan vars ledande företrädare under söndagen krävde att statsledningen nu måste köpa moderna vapen från Ryssland och omedelbart försöka ta tillbaka Kosovo.

Och den retoriken var väntad. Föreställningen om Kosovos betydelse för serbisk självuppfattning är utbredd och livskraftig. Historiskt har Serbien blodsband till Ryssland.

Men framtiden ligger med största sannolikhet inom EU.

Gårdagens självständighetsförklaring gör därför den utvecklingen mer oviss än innan.

Det är inte alldeles givet att alla de folkrättsliga krav på statsbildning som normalt brukar ställas är uppfyllda i fallet Kosovo. Den så kallade effektivitetsprincipen förutsätter ett folk, ett tydligt avgränsat område samt en statsmakt som förmår att upprätthålla suveränitet i och över detta område.

Frågan är om det är parlamentet och regeringen i Pristina som verkligen har all makt inom Kosovo?

Annons

En strikt tolkning skulle nog inte utan vidare kunna gå förbi det faktum att Kosovo än så länge är ekonomiskt och säkerhetsmässigt helt beroende av stöd från bland annat EU. Inte utan anledning ser den nya statens flagga ut som en trogen tolkning av EU-flaggan!

Så självständighet, statsbildning och suveränitet är knappast någon enkel match – vare sig för Kosovos folk, Serbien eller omvärlden.

I sig är gårdagens händelse ett litet dilemma för Sverige. Den här gången tar den svenska regeringen inte rygg på de stora europeiska nationerna, som i fallet Kroatien 1992. Då övergav Sverige den folkrättsliga linjen och valde en politisk utgångspunkt för sitt snabba agerande.

Dåvarande utrikesminister Margaretha af Ugglas försvarade erkännandet, trots att Kroatien i praktiken inte hade kontroll över eget territorium, med att ett erkännande syftade till att politiskt uppmuntra till större fredsansträngningar.

Stalltips idag är att ett svenskt erkännande kommer. Men det dröjer till efter att utrikesnämnden haft sitt möte den 4 mars.

Mikael Hermansson, ledarskribent
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons