Hermansson: Är majoriteten redo att ta ansvar för sina beslut?

Svaren i BT:s enkät vittnar i all sin enkelhet om detta.

Den är visserligen alldeles för liten för att i sig sägas vara representativ för boråsarnas prioriteringar, men den ger en fingervisning om vad medborgarna tycker är viktigt.

Skolfrågan har länge varit ett slagfält. Det pågår en ständig debatt om varför Borås uppvisar sämre resultat än andra jämförbara städer i landet. Återkommande är resursfrågan.

Och lika återkommande är konstaterandet att det inte går att se några direkta samband mellan resurser och resultat annat än i ytterlighetsexempel. Men något sådant är nu inte skolan i Borås.

Skolverket ger årligen ut nyckeltal över skolan i alla svenska kommuner. Dessa är mycket upplysande i sin tydlighet. Här ställs kronor och ören mot andel som har underkänt i ett eller flera ämnen. Allt enkelt och pedagogiskt redovisat.

Men siffrorna säger inget om organisation, styrning, rekryteringsprinciper eller ens vidareutbildning. Inte heller ett ljud om hur lärare och annan pedagogisk personal avlönas, inspireras eller motiveras för uppgiften.

Annat undviks helt. Att som Ulrik Nilsson, kommunstyrelsens ordförande, tala om bildningstradition och andelen akademiker i staden som betydelsefullt i sammanhanget, äger nog sin riktighet i verkligheten. Men det är faktorer som knappast låter sig mätas i tabellform eller jämföras annat än i en öppen diskussion.

Så frågan är om skolan och skolresultaten ens är en budgetfråga?

I flera avseenden är den det – naturligtvis. Men i linje med Nilssons resonemang kan man också hävda att den mer är en fråga om tid, förutsättningar och organisation.

Om fjolårets insatser avses ge mätbara resultat först om tio år, går det ju inte att komma ifrån att nu sittande majoritet borde kunna se resultatet av vad man beslutade för tio år sedan.

Är man därmed beredd att nu ta ansvar för vad man gjorde då? Och hur ser lösningen på den ekvationen ut i så fall?

Räkna med fortsatt bråk – även i skolfrågan.