Men ett besök i toppen är inget för den höjdrädda.

En brant trappa, nästan lika brant som en stege, leder oss genom trånga gångar upp i tornet.

Här i kyrkans innandöme är golvet gjort av omålade plankor och vi fångar en doft av gammalt trä.

Sista biten finns endast en skranglig stege som går upp genom en lucka och en aning vighet krävs för att kliva ut på taket. Väl ute är luften klar.

Nedanför oss breder samhället ut sig. Vi ser järnvägsstationen, bensinmacken och längre bort reser sig de skogsbeklädda kullarna från slätten.

Arbetet med att måla om tornet tog fart i början av maj och var klart vid midsommar.

– Alla har varit väldigt glada över att det kommit till stånd, säger Lars-Olle Svensson, kyrkoherde.

Färgen hade flagnat och renoveringsbehovet var ett faktum.

Tornet är nu målat i en silikatfärg som håller bättre än den kalkfärg som använts tidigare.

– Miljöförändringarna gör att det som funkade förr, inte funkar längre. Kalkfärg är bekymmersamt, säger Lars-Olle Svensson.

Målarna från Öxabäcks måleri har först tagit bort den gamla färgen, blästrat och sedan målat. Nu framträder även metalldetaljerna i tornet i en mörkare nyans. Tidigare var de vitmålade.

I samband med målningen spacklade man även igen de hål i visarna på kyrkklockan som orsakats av att någon skjutit med luftgevär mot klockan.