Sjömännen som riskerade livet fick inte ett tack

88-årige Harry Lindqvist överlevde, till skillnad från andra svenska sjömän vars båtar sprängdes eller torpederades.

– Det var hårda bud på den tiden, konstaterar han.

Harry Lindqvist berättar att det var värst utanför spärren tyskarna byggt upp i Skagerack, med mineringar och tyska ubåtar som härjade.

– Men många skepp sänktes även innanför spärren. Det drällde av minor i hela Östersjön och Nordsjön. Och även om det var sagt att vi svenskar hade fri lejd innanför spärren hände det att tyska och ryska ubåtar sänkte skepp.

Själv mönstrade han på som jungman 1943, 20 år gammal, på ett skepp som fraktade bland annat stenkol från tyska Rostock till Sverige.

– Det låg en flygplansfabrik i närheten, som engelsmännen bombade varje natt. Vi hörde och såg det, stan blev ju närmast jämnad med marken. Då var man klart skrajsen.

Efter kriget fortsatte Harry till sjöss tills 1969, bytte jobb och flög världen runt för att serva båtar istället.

I dag deltar han och sambon Ingrid Stadelmann i den årliga Krigsseglarhögtiden på Stenpiren i Göteborgs hamn.

Ett firande som startade 1997 för att hedra de svenska sjömän som riskerade – och miste – sina liv när de transporterade förnödenheter.

– De sjömän som kom tillbaks levande från kriget fick aldrig något mottagande eller erkännande. Det var elakt att inte hedra alla de som dog för landet. Och nu är de flesta borta sedan länge.