I småsnacket bredvid kaffemaskinen efter ett vardagligt personalmöte är det flera som plötsligt skiftar fokus. Ögon vänds mot bortre delen av rummet. Ansikten spricker upp i stora leenden. En välklädd ung man tas emot med öppna armar. Riktiga kramar, inte pliktskyldiga med en dunk i ryggen. Hjärtliga, flera sekunder långa omfamningar.

I centrum för uppmärksamheten – en välklädd, leende tonåring. För bara några månader sedan var Sufian Hindawi en av 16 killar som tvångsvårdades på ungdomshemmet i Öxnevalla. Nu bor han i ett familjehem i en kommun i Sjuhärad och ser fram emot att återuppta fordonsprogrammet på gymnasiet till hösten.

Han bodde på ungdomshemmet i mindre än fyra månader förra året men det låter inte på honom som om han har gjort sitt sista återbesök.

– Jag känner mig hemma här. Det finns många människor här som jag bryr mig om och kan lita på, säger Sufian Hindawi.

Även om vägen dit gick snabbt var det inte någon självklarhet. Sufian anlände till Öxnevalla utan något större framtidshopp. Sin socialsekreterare litade han inte på, kontakten med den egna familjen var dålig, ”allt gick snett”. Vändpunkten kan han i princip datummärka. Han framhåller ett specifikt samtal med enhetschefen Camilla Appel.

– Jag kunde känna mig jättetrygg med henne. Jag hade aldrig kunna lita på någon innan men jag litade på henne. Jag har blivit en bättre person sedan dess. Personalen och cheferna trodde på mig. Jag har fått råd och tips om hur jag ska hantera min ilska, att det finns goda människor som jag kan lita på, att man alltid ska ha på sig positiva glasögon. Jag vill inte svika dem som lärde mig allt som jag har lärt mig här, säger Sufian Hindawi.

Kontrasten mellan de intagna ungdomarnas brokiga erfarenheter och den stilla, lantliga omgivningen kunde knappast vara större. Från droger, våld och kriminalitet, till tydliga ramar, ordning och reda. Mot ett hopp om en bättre framtid. Via lilla Öxnevalla i Marks kommun.

Tillsammans med grannorterna Horred och Istorp utgör Öxnevalla ett valdistrikt med knappt 2500 invånare. Enligt SVT-bearbetad statistik från SCB är området jämfört med riket ganska genomsnittligt när det gäller åldersstruktur, att elva procent har utländsk bakgrund och att 84 procent är sysselsatta i arbete.

Det som förr hette Västkusthemmet gör Öxnevalla till något utöver en vanlig ort på landsbygden. I decennier var det en plats för vuxna missbrukare med Göteborgs kommun som huvudman. Sedan 1997 är det ett behandlingshem för ungdomar i statlig regi. Det var en förändring som mottogs med viss oro i omgivningen. Alla såg inte fram emot att få ett så kallat paragraf 12-hem som granne.

Den första institutionschefen hade en lista med 30 grannar som förväntade sig att bli uppringda vid eventuella rymningar. Den telefonlistan är skrotad sedan länge och rymningar förekommer heller i princip inte längre. Ungdomshemmet verkar i harmoni med samhället och det händer regelbundet att lokala företag bistår med praktikplatser till intagna.

Det är inte bara av tradition som Öxnevalla är en plats för människor som behöver hjälp att komma på rätt spår i livet. Naturen och avståndet från storstadshets är välgörande för såväl ungdomar som personal.

– Man får hitta ett lugn och en paus i en tillvaro som är kaotisk. Många av ungdomarna upplever att de lever i ett aktivt krig men här är det motsatsen. De kan få se sitt första rådjur, det kommer harar. Axlarna åker ner och man är i något behagligt, säger Åsa Vildblomma, rektor för skolverksamheten på Sis ungdomshem Fagared.

I Sverige finns totalt 21 ungdomshem i regi av Statens institutionsstyrelse. Fagared – där Öxnevalla ingår – är ett av de största. I just Öxnevalla bor för närvarande 16 personer, vilket innebär full beläggning på två avdelningar men även ett hem i Lindome liksom en öppen avdelning i Göteborg tillhör Fagared. Lindome är Fagareds huvudenhet med fem avdelningar.

Exakt vilken typ av ungdomar som kommer till vilken del av verksamheten beror på hur de aktuella direktiven uppifrån ser ut. I Öxnevalla handlar det för närvarande i första hand om icke skolpliktiga pojkar som har fått en mer långsiktig placering för behandling.

BT träffar en av dessa, vi kan kalla honom för Tony, i ett besöksrum. Han berättar att han bott i Öxnevalla i snart ett halvår. Han gör ingen hemlighet av att narkotika är ett skäl till att han tvångsvårdas på Sis-hem men inte heller av att han längtar till något annat.

– Jag fattar inte hur jag kan sitta här så länge utan att vara dömd, jag har inte ens haft rättegång. Det känns skumt för mig. Jag hoppas att jag snart är klar, säger Tony.

Vad saknar du mest?

– Friheten så klart.

För personer som placeras i Öxnevalla görs i samråd med socialtjänsten individuella avvägningar kring hur stora mått av frihet som är lämpliga i varje enskilt fall. För Tony har graden av frihet ökat. Från telefonförbud till två timmars mobiltid om dagen. Dessutom är han fri att åka hem på helgerna, vilket inte är någon självklarhet.

Tony genomgår behandling som ska hjälpa honom att fatta bättre beslut i vardagen framöver.

– Det handlar om tankar, känslor, självkontroll, umgänge och problemlösning. Man lär sig olika grejer om våld och relationer, säger Tony.

Han ser sig som egenföretagare inom bilbranschen inom ett år och ytterligare några år senare tänker han sig ett familjeliv och ett företag som vid det laget har tagit honom utomlands.

– Det är först när jag är ute som jag vet hur det blir men förmodligen kommer det att gå jättebra. Jag har mål och vet vad jag vill, säger Tony.

Behandlingstiden var tidigare runt åtta månader i snitt för de intagna. Den har minskat markant de senaste åren. Bara mellan åren 2019 och 2021 gick snittet bland de ungdomar som skrevs ut från landets Sis-hem från 163 vårddygn till 100. Det innebär mindre tid för respektive behandlingshem att göra skillnad. Samtidigt ska ingen, det betonar personalen, vårdas på en låsbar enhet längre än nödvändigt.

Det händer ofta att personalen i Öxnevalla får återkoppling från tidigare intagna. Rektor Åsa Vildblomma berättar med värme i rösten om ett färskt exempel med en numera vuxen man som hörde av sig och berättade att hans barn är med i scouterna och att familjen går på museer.

– Ungdomar får med sig saker härifrån. Samtidigt är det ingen som söker sig hit frivilligt, så vi måste vara på tå och göra allt vi kan, säger Åsa Vildblomma.

Målet för de ungdomar som kommer för behandling utan gymnasiebehörighet är att de ska vara så nära gymnasiebehörighet som möjligt när de lämnar Öxnevalla, samtidigt som redan påbörjade utbildningar ska kunna fortsätta. Natur, fordon och restaurang är några av de gymnasieinriktningar som Åsa Vildblomma som rektor har fått lösa på senare tid, ibland med hjälp av extern kompetens. Den pedagogiska verksamheten på Sis-hem är resursstark.

– Vi jobbar väldigt kompensatoriskt. Det är inte bara bitar i olika ämnen som fattas, utan också bitar om att vara med i ett sammanhang. Att ta sig igenom skolan är ett stålbad för många. Jag har faktiskt haft elever som varit borta flera år från sin grundskola där rektorerna inte ens vetat att de inte var där. Det ökar – sådana fall syns mer och mer, säger Åsa Vildblomma.

På ett sätt är ett Sis-hem en sista utväg. Det är dit man kommer när andra insatser i skola och vård har misslyckats. Personalen betonar att de inte ser sin del i vårdkedjan som ett slut, utan som ett första steg till någonting som ska bli bättre. Klientelet benämndes åtminstone förr i tiden som ”värstingar”.

– Jag känner inte igen mig i hur barnen beskrivs. Vi har fantastiska ungdomar som behöver vår stöttning för att de har hanterats illa och själva har hanterat saker illa. Rent krasst är de också för unga för att ha ett konsekvenstänk, säger Åsa Vildblomma.

Den mediala bilden av Sis ungdomshem är oftast allt annat än ljus. Bara i år har myndigheten fått svara på tung kritik vid tre tillfällen. Först kom Ivo, Inspektionen för vård och omsorg, med en uppmärksammad kritisk rapport som bland annat visade att intagna har utsatts för våld, hot och otillåtna tvångsåtgärder. I februari kom kritik från Justitieombudsmannen gällande bristen på platser.

I mars larmade barnrättsorganisationerna World Childhood Foundation (Childhood) och Barnrättsbyrån om kränkningar, framför allt där manliga anställda utsatt flickor för sexuell beröring.

Inte heller Fagared och enheten i Öxnevalla har fungerat prickfritt. BT har läst två Ivo-beslut från 2022. I det ena kritiserades verksamheten för att ha fattat beslut om så kallad avskiljning men att ungdomarna inte förts till ett särskilt rum för tillfälligt skiljas från övriga verksamheten, utan i stället lagvidrigt har hållits fast av personal.

Samtidigt framkom att det sker få avskiljningar på Fagared överlag och att merparten av ungdomarna var nöjda med insatsen de fått.

– Eftersom det handlar om tvångsvård kan man föreställa sig att det uppstår konflikter, men här känner vi inte riktigt igen oss i den mediala bilden, säger Linus Serholt, tf enhetschef.

De senaste fem årens juridiska fotspår från hemmet i Öxnevalla är begränsade. Vid ett tillfälle dömdes två intagna pojkar för grovt hot mot tjänsteman respektive grovt olaga tvång. Vid ett annat tillfälle dömdes en flicka för skadegörelse. Det allvarligaste fallet rör en tidigare anställd som dömdes till 2,5 års fängelse för våldtäkt mot barn, en då 17-årig intagen flicka.

– En hemsk och oacceptabel händelse som vi tar fullständigt avstånd ifrån. Ingen ungdom ska behöva bli utsatt för något sådant. Men om man pratar våld och incidenter så är det en oerhört liten del av det som vi jobbar med, säger Linus Serholt.

Ingen ungdom är ”färdig” efter några månader på ett Sis-hem. 65 procent placeras i stället på ett HVB-hem eller ett familjehem. Den näst största gruppen, drygt en femtedel, flyttar tillbaka till föräldrahemmet.

– Vi kan undra över varför man inte har agerat i tid när det gäller våra ungdomar, men det är inte prioriterat i samhället att hjälpa de här människorna. Det bästa i jobbet är när vi har tagit emot en ungdom med många vårdsammanbrott bakom sig, kanske med 10–12 placeringar på ett år, där det har varit våldsamt och stökigt men där axlarna sjunker efter några veckor. När ungdomen bygger upp en tillit till vuxna människor och några månader senare stolt visar upp ett truckkörkort, säger Linus Serholt.

Trots att ungdomshemmet i Öxnevalla vid det här laget är en väletablerad verksamhet med runt 70 personer som i olika roller på del- eller heltid tjänstgör, är det något av en doldis i hemkommunen. Många anställda pendlar från Halland.

– Jag har bott i Marks kommun i halva mitt liv men när jag berättar var jag jobbar vet inte folk var Sis i Öxnevalla ligger. Många har inte riktigt någon uppfattning om vad vi gör, säger behandlingsassistenten Almira Nikocevic.

För henne var det som att hitta hem när hon väl började. Tre introduktionspass räckte.

– Jag älskar verkligen det här jobbet. Vi har samhällets mest utsatta individer och att stötta dem i deras processer värmer i hjärtat. Man kan se rädslan och otryggheten i början. När man väl har börjat bygga upp relationen med dem lär man känna barnet bakom den hårda ytan, säger Almira Nikocevic.

Ett typexempel som påminner om när Sufian Hindawi, som flyttade från Öxnevalla i slutet av förra året. När BT frågar honom om framgångsreceptet för att nå fram till de intagna kommer svaret snabbt och rakt.

– Att vara ärlig. Att prata från hjärtat och helt enkelt bry sig om ungdomen. Jag visste inte vad Sis var innan men jag är tacksam för att jag hamnade här.

Vad tror du skulle ha hänt om du inte hade kommit hit?

– Jag tror att jag hade fortsatt med kriminalitet och hamnat på ännu värre ställen. Jag kommer alltid att se Öxnevalla som mitt andra hem. Minnena härifrån är glada.