Annons
Nyheter

På spaning efter det kvinnoliv som flytt

Folk säger att det är svårt att glömma var man kommer ifrån men det är ärligt talat ganska lätt.
Nyheter • Publicerad 8 april 2014
Foto: 
Foto: Sara Mac Key

Vi är många svenskar födda på 60- och 70-talen som bara är en enda generation från fattigdomen. Inte svälta-ihjäl-fattigdomen men maktlöshetens och den sjuåriga folkskolans fattigdom, den som min mamma och många andra växte upp i, den där man för guds skull inte fick bli med barn utan att vara gift.

När vi sitter där 2014 med vårt dyra sydafrikanska shirazvin, våra laxcarpaccior och våra smarta väninnor känns allt det där bara så avlägset.

Annons

Därför är det bra att Anneli Jordahl finns.

Hon låter oss inte glömma.

Hon har fört upp klassfrågor på den svenska samtidsagendan sedan 2003 (då kom personliga reportageboken Klass) och nu gör hon det med en överraskande stark skönlitterär kraft. Jordahls roman är en vardagspageturner med osviklig känsla för stil.

”Det här är en roman.” Så står det på försättsbladet till Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona.

Men vi som har mamma-dotter-intervjun i Klass för evigt inpräntad i våra minnen märker förstås ganska snart att romanen är – åtminstone delvis – baserad på Anneli Jordahls egen mammas liv. Det verkliga livet är sannerligen inte alltid en fördel för gestaltningen i böcker, men i det här fallet tillför det texten ett djup och en sårbarhet som bränner sig fast under huden på läsaren.

Romanens Mona kommer till Östersund från Dalarna för att jobba i familj, som det hette.

”Jobba i familj!”

Å, jag älskar hur Anneli Jordahl använder uttryck som jag lärt av mamma och mina mostrar men som ingen använder nuförtiden: jumperset,promenadskor, våder. Blusar vädras inför nästa danskväll och folk frågar efteråt ”fick du dansa?”

Mona vill gärna dansa. Östersund med sina dansbanor och kaféer är en svindlande storstad för henne. Hon får också dansa, blir uppbjuden ofta.

Men hon hinner inte svänga runt så länge innan hon blir tillsammans med Harold, den snygge gitarristen i bandet på dansbanan. Harold är populär men besvärlig, har ett väldigt humör och plågas av att inte kunna leva ut sin konstnärsdröm på riktigt.

Annons

Män från fattiga hem hade det också svårt.

Jag vet det och Anneli Jordahl vet förstås det. Men i sista änden kan alltid det hända som har hänt kvinnor i alla tider: männen sticker och lämnar kvinnorna ensamma med ansvaret för barnet.

Så går det för Mona också. Därför är Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona en roman om kvinnoliv, inte bara om klass. Mona är bara 16 när hon kommer till Östersund, 17 när hon blir gravid. Vid 20 är hon redan ensamstående mamma till sin lilla flicka.

Att det ska gå så står klart från början. Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona har inte sin styrka i någon vindlande överraskande intrig, utan i närheten den skapar till sina romanfigurer och i skickligheten när Jordahl målar upp miljöerna de rör sig i. Utan att skriva läsaren på näsan påminner texten om klassamhället och kvinnoförtrycket som ligger så nära oss i tiden.

Romanen berättas på tre plan: ur Monas perspektiv, ur Harolds och i en dialog som sker i nutid mellan ”Modern” och ”Dottern”.

Monas kapitel är vänligt närgångna och inkännande, Harolds berättas med en vresig intensitet. Mona är lätt att tycka om, medan Harold är mer komplicerad. Samtidigt är han inte ett svin – mest bara en ung konstnär som borde ha fixat läget bättre när hans unga flickvän blev med barn.

Romanens dialoger mellan modern och dottern lägger ännu ett lager av äkthet till berättelsen. Vi förstår att allt ordnar sig till slut. Tiden går – och det räcker ibland.

Den viktigaste förändringen handlar kanske inte om huruvida man äter havregrynsgröt eller laxcarpaccio, den handlar om den frihet som utbildning och självbestämmande ger. Att få slippa social kontroll och skam, den skam som var ständig följeslagare till Mona och hennes medsystrar.

I en kort scen i Jordahls roman smygspanar Mona och de andra flickorna som jobbar i köket på Månbaren på en gäst som brukar komma ensam. Hon är modedirektris. Hon kommer flera gånger i veckan, beställer franska viner och konjak till maten. Mona förfasar sig. Men framtiden gav ”direktrisen” rätt.

Det Sverige som växte fram från 1950-talet till nu blev faktiskt friare, mer jämlikt och bättre (jo, det finns förstås fortfarande problem men om man jämför!).

Annons

Även om de sällan själva stod på barrikaderna blev kvinnor som romanens Mona en del av det.

Lena Kvist

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons