Ytterligheternas val väntar Storbritannien
Storbritannien går till valurnorna den 12 december. Opinionsmätningarna talar för att den troligaste utgången är att Tories – det konservativa partiet – kommer att återvända i regeringsställning.
Premiärminister Boris Johnson räknar kallt med att väljarna ska ge honom egen majoritet i parlamentet. Hans hybris är trots allt bättre underbyggd än den som hans företrädare, Theresa May, gick till val med. Den valrörelse May genomförde, där hon tappade en 26 procentenheter stor ledning över Labours Jeremy Corbyn och förlorade sin egna majoritet, var historiskt usel.
Den omedelbara konsekvensen av en konservativ seger med egen majoritet är att det utträdesavtal som förhandlats fram under september och oktober, och som det nu upplösta parlamentet har röstat ner, kommer att kunna antas. Ett av skälen är att de 23 parlamentsledamöter som röstade mot sin egen partilinje då har ersatts med betydligt fogligare män och kvinnor.
Blir det så som oddsen talar för, har Boris Johnson levt upp till det överordnade vallöftet – att genomföra Brexit skyndsamt. (Att det ändå inte kommer att gå så snabbt som han och partiledningen tror återkommer vi till längre fram)
Det är troligt, som sagt – men långt ifrån givet; det finns alldeles för många om och men att räkna med när det gäller att förutse utgången av brittiska parlamentsval. Redan systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar gör att lokala frågor och de personer som gör upp om ett enda mandat kan vara viktigare än den nationella debatten.
Men även fyra osäkerhetsfaktorer av annat slag går att skönja:
För det första: Hur sugna är de brittiska väljarna på att göra svåra framtidsval mitt i julhandeln?
För det andra: Om valet uteslutande kommer att handla om Brexit finns det stora möjligheter att inte minst konservativa väljare som inte vill se ett utträde istället väljer att rösta på Liberaldemokraterna – det enda entydigt EU-positiva partiet. Enligt ett antal mätningar har redan var femte tories-väljare bestämt sig för att göra det valet.
För det tredje: Hur stor är splittringen inom Labour om EU-utträdet? Den strategi som Jeremy Corbyn och hans tillskyndare har valt, är att inte ge annat besked än att om partiet vinner valet avser man att förhandla fram ett nytt EU-avtal inom tre månader och hålla en folkomröstning inom sex månader om resultatet. Att partiledaren inte vill svara var han själv står i frågan, bidrar till att hålla osäkerheten vid liv. Avsaknaden av ledarskap är påfallande stort.
Den fjärde faktorn handlar om det som val normalt sägs handla om – sakpolitiken.
Tidigare i veckan var det Labour som lanserade ett manifest som vid en första anblick framstår som både välment och välkommet – i enskildheter – men sannolikt förödande för landet som helhet.
Offentliga satsningar på allt från infrastruktur, 150 000 nya ”sociala bostäder” per år, återförstatligande av järnvägar, postväsendet, vattenverk med mera. Stora lönelyft för offentliganställda ska genomföras, sex års betald omskolning för vuxna, kompensation för höjd pensionsålder, sänkt pensionsålder för arbetare, gratis barnomsorg och gratis universitetsutbildning. Hela kalaset ska betalas med riktade drakoniska skattehöjningar på företag och ”rikingar” på drygt 1000 miljarder kronor årligen.
Partiledaren Jeremy Corbyn beskrev manifestet som en samling ”populära politiska reformer som etablissemanget har vägrat att genomföra de senaste 20 åren”. Men den struktur på skattehöjningarna som väntar utgör programmet snarare ett garanterat hot mot jobb och välfärd. Den mest radikala effekten av Corbyns politik lär inte bli minskade klyftor – utan en omfattande företagsflykt ur landet.
Under söndagseftermiddagen presenterade tories sitt valmanifest. Boris Johnson tryckte återkommande på att hans parti inte avser att höja skatten, momsen eller socialförsäkringsavgiften. Det saknas inte sociala reformer i tories manifest, men de är väsentligen mer nertonade och i linje med den regeringsförklaring som Johnson hann med att avge tidigare i höstas. 50 000 nya sjuksköterskor var dock dagens stora nyhet.
Men först som sist i manifestet: Brexit.
Kanske räcker det med att tories åtminstone i utträdesfrågan är entydiga i sin hållning, medan Labour svajar. Å andra sidan är Corbyns parti det som står för den mest omvälvande politiken; det är inte fel att kalla en Labourseger med det manifestet för en revolution.
Det mesta är känt vid det här laget. De kommande 18 dagarna kommer att handla om trovärdighet. Erfarenheter av tidigare valrörelser visar att det parti som hittar rätt grundton i tilltalet till väljarna inte nödvändigtvis måste ha den bästa sakpolitiken.
Det räcker långt med att övertyga om att man kan genomföra det som man lovar.
