Cecilia Wikström: Det krävs gemensamt motstånd mot plastnedskräpningen
Beräkningar som EU-kommissionen gjort visar att mängden plast i världshaven kommer att vara större än all fisk sammantaget år 2050 om utvecklingen fortsätter i samma takt. Det är dags att intensifiera arbetet med att minska nedskräpningen, både lokalt, nationellt, på EU-nivå och globalt. Det är dags att vi rannsakar våra livsvanor och hittar hållbara alternativ till plasten.
I våras lanserade EU-kommissionen en europeisk plaststrategi, den första av sitt slag, för att motarbeta det miljöhot som plast utgör. Strategin innebär bland annat att alla plastförpackningar i EU ska var återvinningsbara år 2030, att användningen av de tio vanligaste engångsplastartiklarna, såsom sugrör, tops, tallrikar och bestick, ska förbjudas och att mikroplaster måste begränsas. Mikroplaster kan till exempel hittas i vissa tandkrämer och smink. Dessutom föreslog EU-kommissionen också att en ny plastavgift på cirka 80 öre per kilo ickeåtervunnet plast ska införas. Förhoppningsvis kommer dessa förslag att leda till en signifikant reducering av de 150 000 till 500 000 ton plastavfall från EU-länder som årligen hamnar i haven.
Vissa länder har redan vidtagit flera viktiga åtgärder för att skapa en plastfri framtid. I länder så som Sverige och Storbritannien erbjuder de flesta affärer inte längre gratis plastpåsar när man har handlat något. I Frankrike, och i de belgiska regionerna Bryssel och Vallonien förbjuds numera de flesta butiker att ge ut plastpåsar. Rwanda, Taiwan, Bangladesh, Kenya och delar av Indien har antagit liknande platspåseförbud.
EU-kommissionens kraftfulla initiativ kommer inte en dag för tidigt. Men samtidigt som vi begränsar plastanvändningen inom unionen, så behöver vi ta fler stora steg för att förhindra att miljöförstöringen fortgår globalt.
EU behöver ge forskare och innovatörer de bästa förutsättningarna att ta fram ekologiska alternativ till dagens plaster. Parallellt med detta måste metoder utvecklas och förfinas för att samla upp den plast som redan har hamnat i haven.
Dessutom måste händer sträckas ut till de länder i världen som skräpar ner mest. Vi ska komma ihåg att tacklandet av klimatutmaningarna började nå framgång först när frågan lyftes till den högsta internationella nivån och frågan diskuterades i återkommande internationella forum. Det är dags för havsmiljöfrågor att få samma utrymme och uppmärksamhet.
EU, som världens största biståndsgivare, kan dessutom göra mycket mer för att stödja projekt runt om i världen som arbetar med hållbar utveckling. Det pågår redan en del mindre EU-finansierade projekt, såsom i Bangladesh där EU ger lån till småföretagare som vill starta plaståtervinningsfabriker, och i Filippinerna där det pågår projekt för att återvinna fiskenät. Projekt finns också där fiskare som fångar upp och lämnar in plast som hamnat i deras fiskenät och lämnar in dem till återvinning får betalt för sitt reningsarbete.
Vi ska inte glömma den viktiga rollen som vårt civilsamhälle spelar i arbetet med att rädda våra världshav från att drunkna i plast. Till skillnad från EU, som utgår från ekonomiska styrmedel och lagstiftning, så mobiliserar civilsamhällets olika aktörer medborgare genom bland annat utbildning, kampanjer, forskning och uppsamlingsarbete. Dessa typer av aktioner från grupper och organisationer i civilsamhället ger mig hopp. För förändring skapar vi bara tillsammans. Vi måste komma ihåg att det är allas vårt uppdrag att bevara vår natur och verka för en hållbar, frisk planet.
