Cecilia Wikström: Dags sluta acceptera att fyra länder blockerar en ny flyktingpolitik

Efter rekordåret 2015, då 1.5 miljoner flyktingar kom till EU, så handlar utmaningen nu om att hitta en lösning för att bygga en gemensam politik på området där alla unionens medlemsländer är med och tar sin del av ansvaret för människor på flykt.

Tyvärr visar verkligheten på en betydande splittring mellan öst och väst och mellan äldre och yngre medlemsländer. Allra tydligast är de fyra så kallade Visegrádländerna ( Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien), som helt sonika säger sig vägra bidra för att i stället förhala processen och blockera förhandlingar som syftar till att utforma ett nytt och gemensamt europeiskt asylsystem.

Jag kommer att minnas 2017 som det året då jag efter till synes ändlöst arbete till slut ändå lyckades ena Europaparlamentets olika grupper till en konstruktiv och ambitiös ståndpunkt för en gemensam rättssäker europeisk asylpolitik med fullt deltagande och ansvarstagande från alla 28 medlemsländer. Det omfattande arbetet ledde till slut till en votering med två tredjedels majoritet i plenum.

Europaparlamentets position innefattar i korthet ett automatiskt omfördelningssystem, där medlemsländerna solidariskt delar på ansvaret att genomföra utredningar av de asylsökandes asylskäl på ett likvärdigt, rättssäkert sätt. Positionen innefattar också att medlemsländer med yttre gränser, som för de flesta flyktingar är den första ankomstplatsen i EU, tar ansvar för att registrera alla de flyktingar som kommer, och samtidigt upprätthåller säkerheten vid EU:s yttre gränser.

Faktum är att om varje samhälle i Europa med 10 000 invånare under rekordåret 2015, då över en miljon människor på kort tid sökte asyl i EU, hade tagit sin rättmätiga del av ansvaret för att ta emot flyktingar så skulle de ha fått ta emot ungefär 30 asylsökande var. Ett samhälle av samma storlek som Bollebygd, Lerum eller Söderköping skulle ha tagit emot 30 asylsökande. Mark skulle ta tagit emot drygt 90 och Borås drygt 330 asylsökande. Det kan inte vara oöverstigligt!

Nu är Europaparlamentet alltså redo att starta för förhandlingarna med Ministerrådet och EU-kommissionen, men dessvärre har Ministerrådet fram till i dag inte gjort ett enda dugg för att hitta en gemensam förhandlingsposition. Situationen förvärras av att Europeiska rådets ordförande Donald Tusk inför årets sista toppmöte mellan EU:s stats- och regeringschefer i december, i ett skriftligt uttalande gjorde en utfästelse om att han ensam tänker lägga ett förlag om medlemsländerna inte kan enas.

Detta är djupt arrogant och respektlöst mot både EU-kommissionen, som har lagt fram ett förslag till en nödvändig revision av Dublinförordningen, och mot Europaparlamentet, vars arbete jag lett och som alltså som nyligen med mycket stor majoritet har givit mig ett starkt förhandlingsmandat.

Tusks utspel är ett glasklart exempel på dåligt europeiskt ledarskap och jag ställer mig frågan om huruvida han tar sig friheten att agera som Visegrad-gruppens ordförande - för inte är det en gemensam europeisk politik han för fram när det gäller synen på en verklighetsförankrad och gemensam europeisk asylpolitik.

Det är förståeligt att medlemsländerna vill nå konsensus, men det står nu efter 18 månader fullständigt klart att detta inte kommer att ske. Det är dags för EU:s premiärministrar att sluta acceptera att fyra av de 28 medlemsländerna blockerar processen. I stället borde de ge ett tydligt mandat till inrikes- och migrations ministrar att finna en ståndpunkt, som sedan kan förhandlas med Europaparlamentet.

Vi behöver få ett permanent asylsystem som kan fungera både i tider med normalt och högt flyktingtryck och som säkerställer att misstag från det förflutna inte upprepas. Som EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sade i sitt senaste årliga linjetal så behöver Europa andas med båda sina lungor i öst och i väst för att anta framtidens utmaningar. Det gäller på alla områden, inklusive asylfrågan.

I en tid där allt fler konservativa röster vill stänga våra dörrar mot omvärlden, och där flera partier här hemma tycks ha gett upp både tilltron till europeiska lösningar i allmänhet och asylrättens grundprinciper som en individuell rättighet i synnerhet, är det hög tid att visa att ett ordnat, humant och praktiskt genomförbart europeiskt asylsystem inte bara är möjligt utan också nödvändigt.