Vilket val har M efter extravalet?
Partiledardebatter i riksdagen kan av och till framstå som om de äger rum i en alldeles egen dimension av tillvaron. Notera dock att detta inte innebär att de för den skull alltid är ointressanta eller världsfrånvända. Ibland kan de tvärtom bli riktigt spänstiga och informativa.
Onsdagens partiledardebatt rörde sig hemtamt i sin egen bubbla. Den erbjöd likafullt nya inblickar i ett politiskt landskap som nu snabbt håller på att förändras.
Att regeringen hamnar i centrum för uppmärksamheten är naturligt och nödvändigt; den spritter inte direkt av handlingskraft och reformiver. Att statsminister Stefan Löfven regerar på ett mandat som är villkorat av Januariavtalets 73 punkter märktes dock inte av i hans egna anföranden eller repliker. De som försvarade regeringsunderlaget var snarare Anders W Jonsson (C), Isabella Lövin (MP) och Johan Pehrson (L).
Därmed blev det i många avseenden en debatt vars centrum utgjordes av de forna Allianspartierna.
Den kritik som Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) förde fram gjorde det ännu en gång (över)tydligt att de har svårt att förlåta C och L för deras val.
Vad som däremot inte tycks gå hem hos de ledande företrädarna för M och KD är att deras vägval har lett fram till en situation där de för varje debatt, varje debattartikel och varje lunch- och fikaöverläggning de har med Sverigedemokraterna ökar avståndet till de övriga borgerliga partierna.
En sak är att allt fler talar om ett konservativt block, en annan är gliringarna om att detta block skulle vara ”blåbrunt”. Men när Åkesson, Kristersson och Busch Thor manifesterar samhörighet genom att inte ta replik på varandras inlägg, finns det anledning att ta deras nya relation på större allvar.
Men i en replikväxling gjorde M-ledaren något hedervärt som han ska ha ett erkännande för. När Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ställde honom mot väggen om de aktiva samarbeten som M har med SD i ett stort antal skånska kommuner, valde Kristersson att tydligt markera avstånd mot sina egna. Frågan är bara varför han inte gör samma slags markering inom partiet om att sådana samarbeten inte kan accepteras.
Partiledardebatten bjöd på två nyheter: Den ena handlade om att alla partier tycks vilja vara med och förhandla fram mer pengar till kommuner och regioner. Den andra var att M vill ha ett extraval. I sak ägs den senare frågan i första hand av regeringen själv, i andra hand kan ett sådant bli aktuellt om regeringen fälls i en förtroendeomröstning.
För M är ett sådant val allt annat än riskfritt.
Allt sedan den rödgröna regeringen kunde tillträda med stöd från C och L, har Ulf Kristersson gjort det klart att han är beredd att göra allt för att avsätta regeringen. Men hur han och Moderaterna avser att agera för att själva kunna bilda regering har det varit tystare om. Någon genomtänkt maktstrategi tycks inte finnas, i alla fall inte någon som hittills har tålt dagens ljus. I praktiken har det dock allt sedan valet 2018 funnits en beredvillighet att göra sig beroende av stöd från SD.
I dag har opinionsläget förändrats. Ett extraval skulle mycket väl kunna sluta med att SD blir största parti. Hur ser Kristerssons strategi ut för att hantera den situationen?
Det extraval som moderatledaren under partiledardebatten talade sig varm för kan ju sluta med att han, snarare än som regeringsbildare med Åkessons parti som stöd, vackert får finna sig i att bli ett väsentligen mindre stödparti åt en SD-regering.
Förr snarare än senare måste Moderaterna bekänna färg.
