Mikael Hermansson: Vilket land lämnar unionen först?

I onsdags kom beskedet från den brittiska bilindustrins intresseorganisation SMMT att försäljningen sjönk kraftigt under förra året och den långa, negativa trenden från 2016 håller i sig. Långt färre bilar tillverkas i dag i de tre gigantiska anläggningarna i Sunderland (Nissan), Ellsmere Port (Vauxhall) och Swindon (Honda) än för tio år sedan. Den dramatiska nedgången tog sin början i anslutning till folkomröstningen om EU-medlemskapet. I dag finns det även andra faktorer med i bilden, som en växande klimatmedvetenhet som i sin tur leder till att fler konsumenter gör nya val. Utan den kraftiga försäljningsuppgången för miljöbilar hade katastroflarmet gått. Samtidigt ökade den brittiska bilexporten till EU-länderna till cirka 55 procent av den totala produktionen. Slutsatsen i rapporten är därför entydigt begriplig: Det enda som talar för en framtid för brittisk biltillverkning är att förhandlingarna om den framtida relationen mellan Storbritannien och EU leder till samma villkor som rådde innan utträdet. SMMT:s vd Mike Hawe avfärdade alla propåer om att ett handelsavtal med USA skulle kompensera för ett misslyckande: ”Ett avtal med USA spelar i sammanhanget ingen som helst betydelse”.

En annan stötesten blir det myckna talet om att ”ta tillbaka makten” och att återupprätta det nationella självbestämmandet.

Föreställningar om att EU-medlemskapet har reducerat Storbritannien till ett lydrike under ”Bryssel” och att det brittiska parlamentets båda kamrar förlorat sin suveräna rätt att fatta landets lagar, framfördes morgon, middag och kväll under folkomröstningskampanjen. Retoriskt sett mest en rejäl överdrift, men som slog an en ton hos vissa väljargrupper. Suveränitet är fullt möjligt att argumentera kring inom ramen för ett seminarium om konstitutionell rätt. I praktiken var dock den uppmålade motsättningen på det hela taget fiktiv. Det brittiska parlamentet hade inte blivit fråntagit någon rätt. I den mån kompetens överförts till EU var detta något som parlamentet av egen kraft hade beslutat.

Det är snarare i anslutning till det lilla med anspråksfulla ordet ”nation” som de stora svårigheterna väntar.

Storbritannien är inte en nation, utan en union av fyra länder. Det finns en lång historia som berättar om religiösa, politiska, ekonomiska och kulturella motsättningar mellan å ena sidan Wales, Skottland, Nordirland, å andra sidan England. Stämningarna har varierat genom århundradena; starka känslor, krig och terror har varvats med största möjliga uppgivenhet inför utsikten att kunna bevara de nationella särarterna. Den som följde den senaste säsongen av ”The Crown” kunde i avsnittet om hur Charles utses till prins av Wales får en liten glimt av de stämningar som rådde så sent som under 70-talet. Det enda land i unionen som saknar ett eget nationellt parlament är England. Det säger något mycket bestämt om styrkeförhållandena inom unionen, att det är först under de senaste tjugo åren som frågan om vad som egentligen är en exklusivt engelsk identitet har uppfattats som relevant att försöka svara på.

Konflikten mellan union och nation är dock större och mer akut än så.

Premiärminister Boris Johnsons regering går vidare längs den väg som hans företrädare Theresa May valde när hon tillträdde, att företräda vad som förenklat skulle kunna beskrivas som en mer inkännande och samförståndssökande konservatism som har sin historiska förebild i den brittiske statsmannen Benjamin Disraelis ”One Nation Conservatism”kring mitten av 1800-talet. Då var det ”Rule Britannia” som rådde och det nationella perspektivet var uteslutande engelskt. Så lätt går det inte i dag, och här spelar Brexit en avgörande roll för att de motsättningar som länge har funnits och som faktiskt lett till ökat självstyre för länderna inom den brittiska unionen nu i högre utsträckning än tidigare har antagit explosiva proportioner. Detta märks särskilt av i Skottland, där nationalistpartiet nära nog tog alla mandaten i valet. Det framträder även på Nordirland, som ett missnöje med att utträdesavtalet med EU minskar samhörigheten med Storbritannien. Även detta tog sig uttryck i tappade mandat i valet.

Det blir inte bättre av att det ekonomiska program som Johnson gick till val på har i det närmaste hela sitt fokus på att göra livet lättare – främst i England!

Att återta makten från EU kan istället visa sig leda verklig maktlöshet i takt med nya och allt mer högljudda krav på nationell frihet hörs från Cardiff, Edinburgh och Belfast.

Vilket land blir först med att lämna den brittiska unionen?