unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Sjuhäradarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Mikael Hermansson: Vilka värderingar döljer sig bakom friskolans fina fasad?

De koncerner som driver flertalet av landets friskolor håller på att försätta sig i en situation där det blir allt svårare att försvara deras fortsatta existens på skolmarknaden.
Jensens grundskola i Göteborg har en inbjudande fasad.
Jensens grundskola i Göteborg har en inbjudande fasad.
Foto: Veronika Ljung-Nielsen/DN/TT
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

När friskolorna introducerades i Sverige i början av 90-talet fanns en tanke om att de skulle bidra till den pedagogiska mångfalden. Den då nyligen kommunaliserade skolan skulle inte ha monopol på undervisning. Det skulle finnas alternativ för föräldrar som ville göra andra val än de som politikerna i landets 290 kommuner ville göra åt dem.

Fler utförare hade onekligen sina fördelar. Kommunerna men också föräldrarna till de barn som valde friskola fick valuta för skattepengarna. Ersättningen per elev till friskolorna var dock regelmässigt lägre. Ändå gick det att få verksamheten att gå med vinst.

Friskolereformen var lyckad i flera avseenden. Men i ett bestämt avseende har den inte inneburit den avgörande skillnaden till det bättre: Skolsverige präglas idag av växande problem med likvärdigheten. Detta visar inte minst betänkandet ”En mer likvärdig skola – minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning” (SOU 2020:28) som lades fram under sommaren.

quote
Rimligen är det eleverna från dessa områden som utifrån ett likvärdighetsperspektiv borde ges alla möjligheter att hamna längst fram i kön till friskolorna.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för endast 99 kr! (ord pris 597 kr)

Likvärdighetsaspekten hänger intimt samman med frågan om huruvida friskolorna bidrar till att öka eller minska segregationen. Men det ordet tenderar samtidigt att något skymma det underliggande problemet: Den numera så tydliga kopplingen mellan etnicitet och utanförskap.

Expressens ledarsida formulerade sig så här i slutet av april i år:

”Problemet med skolsegregationen har ingen enkel lösning. Sverige har infört ett unikt marknadsanpassat skolsystem och samtidigt tagit emot mycket stora grupper av nyanlända med bristfällig utbildningsbakgrund som ofta har bosatt sig i utanförskapsområden. Att det skapar stora skillnader mellan bra och dåliga skolor säger sig självt.”

Bortsett från Expressens förkärlek för att se de nyanländas val av fel bostadsort som en del av problemet – var någon annanstans än ”längst ner” i samhället kan de bosätta sig? – är det naturligtvis så att barnen i utanförskapsområdena har mest att vinna på att hamna i de bästa skolorna. Rimligen ska de, utifrån ett likvärdighetsperspektiv, ges alla möjligheter att lyckas i skolan. Det skälet borde vara tillräckligt för att de också skulle hamna längst fram i kön till friskolorna.

Men så ser det som bekant inte ut. Andra barn, med mer resurser och större socialt kapital till sitt förfogande, har ännu företräde. Vissa skrivs in redan på BB, somliga kanske rentav innan navelsträngen är avklippt. De bor dessutom som regel inte i utanförskapsområdena.

Friskolorna har varit ifrågasatta från första början, inte sällan från en ideologisk position där valfrihet och alternativ pedagogik inte betyder så värst mycket. Nu har kritiken ett bredare anslag och kretsar oftare kring frågan om friskolornas samhällsansvar än runt detta med ”vinst på skattebetalarnas bekostnad”.

Dagens Nyheters Göteborgsredaktion kunde i slutet av september citera ur ett mejl som rektor för Jensens grundskola i Göteborg hade skickat till elevernas föräldrar. Innehållet säger mycket om vilka värderingar som kan dölja sig bakom en friskolas fina fasad, men också något principiellt om det likvärdighetsproblem som infinner sig när ”samhällsansvaret” inskränks till att omfatta ett fåtal. Det är nämligen svårt att tolka innehållet i mejlet på annat sätt än att Jensens har arbetat aktivt med att mota bort elever de från socialt utsatta områden och för att ersätta dem med ”stadens mest ambitiösa och skötsamma elever”.

En sak hade varit om Jensens hade haft som mål att göra alla elever till ”stadens mest ambitiösa”. Men istället tycks detta handla om att på förhand slå fast vilka som är önskvärda och vilka som ska hållas borta.

Med detta i färskt minne var det kanske inte så förvånande att Friskolornas riksförbund i sitt remissvar till skolsegregationsutredningen i veckan, valde att avstyrka vad som måste betraktas som synnerligen relevanta krav:

* Att det i skollagen ska anges att huvudmannen aktivt ska verka för en allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter.

* Att rektorns ansvar för att inom skolenheten verka för en allsidig social sammansättning av undervisningsgrupper ska skrivas in i läroplanerna.

Debatten framöver kan inte få fortsätta handla om ersättningsnivåerna eller för den delen om vrånga kommunpolitiker som vill slippa konkurrens. Likvärdigheten är trots allt viktigare. Det är angeläget att kartlägga vilka skolor som bidrar till att minska klasskillnaderna i samhället.

Och den tid då det räckte med ett principiellt ställningstagande för valfrihet för att säga ja och amen till friskolorna, den har kommit och gått.