Margit Silberstein: Vet Centern ens själva vilka de är idag?
Annie Lööf är på väg att lämna politiken efter valnederlaget. Nu ropar partikamrater på kursändring. Det liknar Olof Johanssons sorti efter flera års samarbete med Socialdemokraterna.
Pendeln slår fram och tillbaka i politiken och för partierna. Men en sak ligger fast: Så länge det går bra för ett parti är det knuten näve i fickan som gäller. Eventuell kritik tillåts bubbla långt under ytan. Så var det på Fredrik Reinfeldts tid när han gjorde om Moderaterna till Det nya arbetarpartiet. Efter Reinfeldts avgång var stora delar av det tidigare så framgångsrika konceptet inte vatten värt. Annie Lööf var oerhört populär i sitt parti, närmast beundrad för sin styrka och sitt motstånd mot Sverigedemokraterna. Tio dagar efter valet ställer 18 centerpartister från olika delar av landet den retoriska frågan: Ska Centern fortsätta på den inslagna vägen med den ”ibland närmast identitetspolitiska kurs som partiet testat de senaste åren”. Eller ska partiet återgå till rötterna på landsbygden? Som ny partiledare lanserar de Helena Lindahl, som redan på ett tidigt stadium ska ha förutsett att samarbetet med Socialdemokraterna var skadligt för Centern.
Det är här som Olof Johansson kommer in i min associationskedja. I 1991 års valrörelse ansågs Olof Johansson vara ett osäkert kort. Moderaterna och Folkpartiet tvivlade på att han var en pålitlig borgerlig partner. Var han fågel eller fisk? Olof Johanssons svar var att under Almedalsveckan låta sig fotograferas när han klev rätt ut i havet i full mundering med kostym och dokumentportfölj i handen. Med högburet huvud och blicken riktad rakt fram. Bilden skulle visa att Centern var en sorts vattendelare mellan höger och vänster i svensk politik. Bilden blev en klassiker. Men budskapet gick inte fram. Reaktionen blev istället att Olof Johansson gjorde vad som helst för att få uppmärksamhet. De borgerliga vann valet och Olof Johansson blev miljöminister. Efter några år lämnade han regeringen på grund av Öresundsbron.
”Bara man vet vem man själv är kan man förhandla och kompromissa med andra, brukade Olof Johansson säga.”Margit Silberstein
Ytterligare några år senare när det återigen blivit maktskifte svängde pendeln och Centern inledde nu ett nära samarbete med den socialdemokratiska regeringen. Det slutade också i dramatik, när den dåvarande partistyrelsen inför valet 1998 ville stryka formuleringen i valplattformen att ”centern är ett icke socialistiskt parti”. Det ledde till ett internt uppror. Här skulle inte strykas. Det fick inte råda något tvivel om att Centerns hemmahörighet var på den borgerliga sidan. Partiledningen tvingades ge sig och den kontroversiella formuleringen återkom i valplattformen.
Men skadan var redan skedd. Centern uppfattades ändå som ett otydligt parti som inte gav väljarna klart besked om de skulle stödja en borgerlig eller en socialdemokratisk regering. Tre månader före valet avgick Olof Johansson. Efter parentesen Lennart Daléus kom Maud Olofsson. När hon av belackarna beskylldes för högervridning svarade hon att hennes väg återknöt till Thorbjörn Fälldins rötter.
Centern vill vara ett mittenparti och då är det kanske logiskt att pendeln slår lite fram och tillbaka i samarbete med andra partier. Bara man vet vem man själv är kan man förhandla och kompromissa med andra, brukade Olof Johansson säga. Frågan är om centerpartisterna idag vet vilka de är? Och vilka de vill vara?
