Stefan Eklund: Vart tog kärleksbudskapet vägen?
Jag förstår mig inte på Kristdemokraterna längre. Jag har i och för sig alltid haft svårt för de moralkonservativa värderingarna hos partiet men respekterat den omsorg om de utsatta, om flyktingar och om lidande i fattiga länder som KD har stått för.
Men den empatin, grundad i det kristna kärleksbudskapet, verkar vara som bortblåst under Ebba Buschs ledning.
Direkt hårresande var det senaste utspelet om att använda biståndspengar till att bygga fängelser i andra länder dit Sverige skulle kunna skicka brottslingar med utländska medborgarskap. Afghanistan och Somalia nämndes som lämpliga platser.
Här bryter KD mot två viktiga principer som partiet och Sverige som rättsstat alltid haft. Bistånd ska användas till att bekämpa fattigdom och bygga upp behövande länders samhällsstrukturer. Att skicka fångar till länder där de riskerar att både torteras och avrättas är inhumant.
Och det är här bara ett i raden av utspel som handlar om att förvandla KD till ett hårt nationalistiskt parti.
Jag har det senaste året vid flera tillfällen mött frikyrkliga KD-väljare som med förtvivlan sett sitt parti ändra inriktning. Ofta handlar de om människor som är starkt och handgripligt engagerade i flykting- och integrationsfrågor. Med Bibelns ord som grund värnar de om flyktingens rätt, att ”främlingen som bor ibland er ska räknas som infödd hos er. Du ska älska honom som dig själv” (3 Mos 19.34).
Att KD, med sin nya hårda linje, inte växer i opinionen tror jag beror på att de gamla kärntrupperna inte hänger med. Att radikalt strypa invandringen, göra det svårt för de omdiskuterade ensamkommande att stanna i Sverige och skicka fångar till länder som inte är rättssäkra rimmar illa med ett kristligt sinnelag. Lennart Bondeson, en KD:are av den gamla Alf-stammen och kommunalråd i Örebro, skrev i ett inlägg på sociala medier om hur ”utmanande det är för många av oss kristdemokrater” att använda biståndspengar till att bygga fängelser i länder som regelmässigt ”kränker de mänskliga rättigheterna”.
Bytet från den gamla KD-loggan, en bräcklig vitsippa, till den nuvarande ointagliga fyrkanten runt bokstäverna K och D kan idag ses som ett tidigt tecken på en ny policy när det gjordes före förra valet.
Talande är också den förändring som SOM-institutets aktuella undersökning av väljarsympatier visar (rapporten finns i ”Regntunga skyar”, SOM-institutet, Göteborgs Universitet, 2020). När frågan ställs om vilket parti KD-väljare har som ”näst bästa parti” har SD ökat från 17 till 25 procent mellan 2017 och 2019. Tittar man på SD-väljarna är KD numera det mest populära andrahandsalternativet, där är ökningen enorm, från 14 till 38 procent.
Sverigedemokrater gillar Kristdemokrater och tvärtom. Det ökade släktskapet mellan partierna har blivit allt tydligare. Ebba Busch var den första som bjöd SD till samtal på nationell nivå. I Borås har vid några uppmärksammade tillfällen KD-politiker lämnat partiet och gått till SD. Den överflyttningen har möjligen stannat av, nu när KD i Borås helhjärtat har anammat partiets nationella linje.
Det finns förstås de som attraheras av KD:s nya linje, men frågan är om de är tillräckligt många för att väga upp väljarförlusten som den linjen innebär. Inget i de senaste årets opinionsmätningar tyder på det. På sikt kanske normaliseringen av SD som Kristdemokraterna i hög grad bidragit till paradoxalt nog gör det egna partiet onödigt. Det ryms förhoppningsvis inte hur många främlingsfientliga och nationalistiska partier som helst i svensk politik.
