Mikael Hermansson: Varför vill inte regeringen att Sjuhärad ska blomma?
Att likt huvudpersonerna i Voltaires ”Candide” skåda världen som den verkligen är kan få vem som helst att vilja dra sig tillbaka från den för att, som han skriver i bokens sista mening, ”odla vår trädgård”. Att tvivla på att ”vi lever i den bästa av världar”, som Voltaire låter filosofen Pangloss hävda, är knappast något som kan sägas vara exklusivt för 1700-talets stormiga Europa. Även vår tid präglas av krig, nöd och utsatthet. Den absoluta monarkins Frankrike framstår inte som mindre motbjudande än den aktiva politiska ovilja som präglar många länders regeringar av idag. Inte heller Sverige utgör i detta avseende ett undantag.
Mikael Hermansson
är tidigare politisk redaktör på BT.
Och ska man skratta eller gråta åt ett nyhetstelegram i tidningen med rubriken ”Skyskrapornas tyngd får New York att sjunka”? Oavsett vilket säger det något väsentligt – kanske alldeles för mycket – om vår samtid. Världen orkar snart inte med oss.
Notera att detta med att Voltaires mening med ”odla vår trädgård” inte nödvändigtvis måste tolkas som att dra sig undan, eller ens vilja flytta fokus från den gemensamma till den privata sfären. Orden kan läsas annorlunda. För den som vill förändra samhället kan detta med att ”odla vår trädgård” bli fröet till en annan, bättre värld.
Detta är den tid på året då odlarintresset vaknar och det grävs, rensas, sås och vattnas så det står härliga till. I BT har under de senaste veckorna exempel radats upp som visar att trädgårdslivet är en angelägenhet för så oerhört många människor – och detta oavsett om det gäller att försöka bli självförsörjande på grönsaker, odla krukväxter eller så i kryddlådor på balkongen. I söndags kunde tidningen rapportera om stort intresse för såväl gemensam odling på Hestra som ympningskurs i Herrljunga. Men i samma tidning fanns också nyheten om att räddningsplanen för naturen har fått en trög start i Sverige.
”Man behöver inte ha gröna fingrar för att förstå sambanden.”Mikael Hermansson
Det handlar om det globala ramverk för arter och ekosystem som antogs under FN-toppmötet i Montreal 2015, som ännu inte lett till att Sverige har antagit några konkreta mål för biologisk mångfald. Och som om det inte räckte har regeringen valt att skära ner miljöbudgeten med målsökande precision så att det i synnerhet är skyddet av värdefull natur som drabbats. Detta har inte minst Naturvårdsverket högljutt varnat för.
Man behöver inte ha gröna fingrar för att förstå sambanden. Det som regeringen och Sverigedemokraterna i detta sammanhang visar, är att deras version av ”den bästa av världar” är lika naiv som den som Voltaires ”Candide” fjärmar sig från.
Att inte vilja mer, förmå mer, engagera sig mer för att se till att Sjuhärad även i framtiden får sjunga ”den blomstertid …”, att inte ens vilja ta hoten mot den biologiska mångfalden på allvar, det är inte bara dumt.
Det strider mot allt sunt förnuft.
