Mikael Hermansson: Varför ska vi minnas freden och rösträtten?
Under hösten har ”överlevarna” – de judar som överlevde Förintelsen – stått i centrum för en många gånger så osmaklig debatt att den på goda grunder har ifrågasatts som direkt oanständig. De har objektifierats och bland annat omnämnts som ”bulvaner” på en av landets mer uppmärksammade ledarsidor, i vad som tycks ha varit en reaktion mot att det nazistiska arv som ingår i Sverigedemokraternas förflutna i valrörelsen har lyfts fram som ett argument mot att interagera med partiet idag. I sociala medier har denna debatt tagit sig långt värre uttryck än så.
Om detta förhållningssätt till ideologier och praktiker som historien har dömt ut och som många miljoner har givit sina liv för att bekämpa, går det att säga och skriva mycket. För egen del kan jag bara konstatera att så länge ”överlevarna” kan berätta, har samhället mer att vinna på att lyssna till deras vittnesbörd än till dem som i dag hellre vill att vi ska glömma vad som hänt. Det torde nog de allra flesta hålla med om. Ty om vi inte lär oss av historien kommer vi att på ett eller annat sätt att upprepa den, om än inte på exakt samma sätt.
Det historiska minnet har en pedagogisk funktion i att sätta ljus på att allt som händer nu har en förhistoria. Men det är ett släpljus som kastar skuggor, vilket gör att det snarare färgar än bestämmer förståelsen av vår samtid. Därför måste historien alltid tolkas, vilket i sin tur innebär att den aldrig uppfattas som entydig.
I morgon är det 100 år sedan striderna upphörde på Västfronten. På slaget 11 den 11 november tystnade kanonerna. Om detta råder inga tvivel. Men på andra håll fortsatte kriget ända fram till 1920, när den allierade expeditionsstyrka som skickats till Ryssland för att bekämpa den kommunistiska revolutionen drogs tillbaka. Detta är inte en tolkning utan ett faktum som bekräftades redan i sin samtid; på de kampanjmedaljer som i Storbritannien delades ut till dem som deltog och som överlevde kriget, är slutdatumet satt till just 1920.
Dagens europeiska union är bokstavligen byggd ovanpå ruinerna efter två världskrig. De idéer som formade tillkomsten av EU fanns färdigformulerade redan för 100 år sedan. Vad de hade gemensamt som verkade för fredlig samexistens mellan de nationer som nyss var krigförande, var tanken på att likasinnade samhällen frivilligt kunde göra sig ömsesidigt beroende av varandra. Och för att kunna förverkliga detta såg de behovet av folklig förankring av denna samexistens som nödvändig. Att vilja fred men inte vilja ge alla medborgare lika rösträtt motverkade därmed sitt syfte.
Detta är visserligen en synnerligen idealistisk – säg gärna liberal och reformistisk – bild av de drömmar och förhoppningar som i praktiken bara kunde bli förverkligas genom en mycket jordnära politisk process, där motståndet var hårt från motkrafter i form av konservativa nationalister och revolutionära kommunister som på olika sätt ville genomdriva en annan samhällsutveckling. Men det är också ett historiskt faktum att 100-årsminnet av kriget nära nog på dagen också sammanfaller med 100-årsminnet av hur Sverige kom att införa allmän rösträtt. Från tisdagen den 12 november till torsdagen den 14 november, tre dagar som skakade Sverige, ”satt regeringen i nästan oavbrutna överläggningar för att finna en gemensam linje som kunde tvinga högern till reträtt”, skriver Per T Ohlsson i sin utmärkta bok 1918 – Året då Sverige blev Sverige.
På samma sätt som de som överlevde Förintelsen har något väsentligt att säga oss om vilka politiska idéer vi inte ska ge utrymme åt i dag, har också rösträttsreformens och de idealistiska drömmarnas män och kvinnor något att berätta om vår samtid.
Det kan sägas på många sätt, men knappast enklare än så här: Därför ska vi minnas.
