Varför så förtvivlat svårt att se hatet?

Ledare Artikeln publicerades
Staketet som skyddar synagogan i Göteborg kärleksbombades av Liberala ungdomsförbundet, LUF, under söndagen med hjärtan. Sent på lördagskvällen kastade en grupp personer så kallade molotovcocktails, men någon större brand uppstod lyckligtvis inte. Unga judar i byggnaden sökte dock skydd i källaren. Tre män är anhållna misstänkta för brott.
Foto: Nora Lorek/ TT
Staketet som skyddar synagogan i Göteborg kärleksbombades av Liberala ungdomsförbundet, LUF, under söndagen med hjärtan. Sent på lördagskvällen kastade en grupp personer så kallade molotovcocktails, men någon större brand uppstod lyckligtvis inte. Unga judar i byggnaden sökte dock skydd i källaren. Tre män är anhållna misstänkta för brott.

Det avskyvärda och sjuka i att ena dagen, under en demonstration i Malmö, skandera om att skjuta judar, och att den andra, i Göteborg, slänga brandbomber mot en synagoga, är det offentliga Sverige överens om.

Det är alltså inte om det självklara påpekandet att man måste förmå att skilja på den judiska religionen och tron och staten Israels agerande som svenska politiker och debattörer normalt tvistar, även om det ibland förekommer smaklösa snedsteg.

Uppenbarligen finns ändå många som fortfarande anser att judar i Sverige bär ansvar för staten Israels hantering av den palestinska frågan, som det sannerligen finns skäl att kritisera.

Men – det är egentligen inte märkligt alls. Varför skulle det närmast institutionaliserade hat mot judar och judendomen som förekommer i muslimskt dominerade länder i Mellanöstern och i nordöstra Afrika, varifrån en förhållandevis stor invandring skett de senaste decennierna, plötsligt upphöra för att man sedan befinner sig i Sverige?

Palestinagrupper i Stockholm demonstrerade på lördagen i Humlegården mot Donald Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. Men man valde också att bränna israeliska flaggor.
Foto: Jonas Ekstrˆmer/TT
Palestinagrupper i Stockholm demonstrerade på lördagen i Humlegården mot Donald Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad. Men man valde också att bränna israeliska flaggor.

Härom dagen skanderades det åter ”död åt Israel” på gatorna i Iran. Palestinska Hamas stadgar innehåller konkreta formuleringar om hur ”kampen mot judarna” ska föras. I artikel 7 heter det till exempel att ”domedagen kommer inte förrän muslimerna nerkämpar och dödar judarna (...).

Flera islamistiska grupperingar har terror mot judar högt på agendan. Omar El-Hussein som i februari 2015 försökte mörda konstnären Lars Vilks i Köpenhamn hade en synagoga som sitt andra mål. När Amedy Coulibaly 9 januari samma år öppnade eld i Paris fanns offren inne i en judisk kosherbutik. Antisemitismen har helt enkelt en mycket lång historia i arabvärlden och att den följer med till Europa är kort sagt inte märkligt.

Märkligare är att inflytelserika delar av den vänster, och somliga på borgerliga sidan därtill, som länge intagit en propalestinsk hållning i konflikten med staten Israel så länge haft så förtvivlat svårt att se, tala om och agera emot denna importerade del av antisemitismen – samtidigt som känsligheten inför nazisternas hot och hat mot judar varit precis så hög som den bör vara.

Även i media trampas fortfarande snett. Som härom dagen, när SVT:s utrikeskommentator på SVT:s egen sajt citerades, apropå Trumps besked om Jerusalem, att ”den judiska lobbyns inflytande i USA är oerhört stark”. Smaka på den: ”judiska lobbyn”...

Det är som att avslöjandena om hur, till exempel, lärare i Malmö inte vågat berätta för sina elever att de är judar av rädsla för vad som ska hända dem, eller att den judiska förskolan i samma stad tvingas verka bakom säkerhetsdörrar och skottsäkra glas, aldrig riktigt har räknats.

Säkert har oron för att spä på de fördomar som ofta finns mot muslimer i Sverige spelat in. Men det är knappast hela förklaringen. Relativiseringen är oavsett skäl inget annat än skamlig.

Polisen söker bevis efter mordbrandsattacken vid synagogan i Göteborg.
Foto: Bjˆrn Larsson Rosvall/TT
Polisen söker bevis efter mordbrandsattacken vid synagogan i Göteborg.

”Det är viktigt att inte demonisera hela den muslimska gruppen. Ofta möter de själva diskriminering här i Europa. Men om vi ska komma åt problemet måste vi beskriva det öppet”, sa president Barack Obamas särskilda sändebud i antisemitiska frågor Ira Forman i Sydsvenskan när han i mars 2015 besökte just Malmö.

Ja, och det finns forskning som politiken kan luta sig emot. I juni i år publicerades studien ”antisemitiskt våld i Europa 2015-2015” av Johannes Due Enstad vid Oslo universitet. Judar i Sverige, Frankrike, Tyskland och Storbritannien fick bland annat frågan vilken kategori av gärningsmän som attackerat eller hotat dem i egenskap av just judar. Svenskarna svarade att 51 procent var någon med extrem muslimsk hållning, 25 procent en vänsterextremist, medan fem procent beskrevs som en högerextremist. Relationen var ungefär densamma i övriga undersökta länder.

Kanske orkar politiken i Sverige nu lämna de pliktskyldiga talepunkterna för att sätta in mer aktiva åtgärder. Statsminister Stefan Löfven säger i tidskriften Judisk Krönika att ”vi ska inte blunda för att det kommit många människor hit från Mellanöstern, där antisemitismen är en utbredd uppfattning, nästan en del av ideologin. Vi måste bli ännu tydligare, våga prata mer om det”. Löfven nämner också betydelsen av lärarna: ”Alla måste säga ifrån”.

Precis där måste det börja: Det måste göras glasklart från riksdagen via Skolverket vad varje lärare är skyldig att tala tydligt om under samhällsorienteringen härvidlag. Om att i Sverige råder absolut tolerans inför alla typer av minoriteter, oavsett om det handlar om judar, homosexuella eller olika grenar av islam.

Märker läraren att det väcker opposition är svaret inte att vika undan, utan att ta lektionen en gång till. Och en gång till.

Signalvärdet av att en palestinsk delegation kom till synagogan i Malmö på söndagen för att träffa rabbinen och fördöma all form av rasism ska inte heller underskattas.