Varför lämna Libyen?
Libyenkonflikten rullar vidare i skuggan av börsfrossa och massakrer på den syriska civilbefolkningen. Förhoppningarna om att flygunderstöd allena skulle räcka för att hjälpa rebellerna till seger har kommit på skam, fronten böljar fram och tillbaka.
Under tiden sköter de svenska Gripenplanen sitt spaningsuppdrag utmärkt, men med bakbundna händer. Det rapporteras om beskjutning av civila där man hade kunnat ingripa med eldkraft om inte piloterna begränsats av riksdagens mandat.
Ansvaret för detta ligger främst hos Socialdemokraterna och Håkan Juholt. Det praktiska resultatet av regeringens förhandlingslösning kan knappast lämna piloterna oberörda. Att i skarpt läge påstå att någon annan får ingripa mot övergrepp på marken innebär att jobbet inte blir gjort.
Folkpartiledaren Jan Björklund brukar inte vara främmande för att springa före regeringen i försvarsfrågor. Lagom till söndagens årliga sommartal i Marstrand klargör Björklund att Sverige bör förlänga Libyeninsatsen. En av Socialdemokraternas talespersoner, Urban Ahlin, menar dock att frågan är för tidigt väckt.
Visst är det en solopiruett från folkpartiledarens sida. Björklunds utspel väcker dock frågan hur klokt det egentligen är att förlänga insatsen med tre månader i taget? Visserligen kräver konfliktens snabba skiftningar anpasslighet. Sverige är dessutom endast en liten bit i ett större insatspussel.
Men om svenskt spaningsflyg gör ett fint arbete och är uppskattade av Nato varför då dra sig ur? Och varför åter öppna dörren för politisk dragkamp?
Det är yttersta vikt att fortsätta sätta press på den blodiga Gaddafi-regimen och samtidigt föra en dialog med rebellerna. Även om Norge har beslutat att ta hem sina sista plan bör Sverige stanna kvar så länge vi har en uppgift.
Ledarredaktionen