Stig Fredrikson: Varför får amerikanerna inte välja bland de bästa?

Jimmy Carter skrev en memoarbok som han kallade ”Why not the best?” Titeln syftar på ett tillfälle då Carter som ung sjöofficer hade sökt in till den amerikanska marinens utbildning till ubåtsbefäl. ”Gjorde du alltid ditt bästa?” frågade den stränge amiralen när Carter stolt hade sagt att han slutade som 59:a av 820 på Sjökrigsskolan. ”Nej, inte alltid”, svarade Carter ärligt. ”Varför inte ditt bästa?” fick han till svar. Så Jimmy Carter kom inte in på ubåtsutbildningen.

Som politiker försökte nog Jimmy Carter göra sitt bästa. Att vi idag trots det mest minns honom som en rätt medelmåttig president beror mycket på de svåra tider han verkade i, med oljekris, amerikansk gisslan i Teheran och en stark känsla av missmod bland de amerikanska väljarna.

När jag tänker på titeln till Jimmy Carters memoarbok vill jag idag översätta den till ”Varför inte de bästa?” När nästa års presidentval i USA redan kastar sin skugga över politiken, är frågan given: är det verkligen de bästa politikerna som väljarna kommer att få välja mellan?

Joe Biden har fyllt 80 år. Han är redan den äldste i Vita huset i USA:s historia. Som president har Biden gjort allt för att visa att han är vital och kapabel att ställa upp för omval.

Ändå har Biden under sina år i Vita huset kritiserats för de tabbar och misstag han gjort, snarare än för de viktiga åtgärder han drivit igenom på till exempel klimatområdet. Att även han, och inte bara Donald Trump, hade hemliga dokument hemma hos sig har inte stärkt Bidens trovärdighet. Hans vicepresident Kamala Harris har inte gjort mycket avtryck och skulle nog inte bli ett starkt kort för demokraterna.

Bland republikanerna är Trump den ende som hittills sagt att han kandiderar. Men även om det republikanska partiet skulle nyktra till och ta sin hand ifrån Trump, är det svårt att tro att de namn som återstår skulle vara de bästa som amerikansk politik kan frambringa.

Vid demokraternas partikongress i Boston i juli 2004 höll en alldeles färsk och tämligen okänd senator från Chicago ett lysande tal som plötsligt gjorde honom till en möjlig kommande presidentkandidat för sitt parti. Han hette Barack Obama, och drygt fyra år senare valdes han till USA:s 44:e president.

Idag verkar det osannolikt att någon politiker som vi inte vet särskilt mycket om ännu, skulle kunna dyka upp och visa sig vara den bäste i nästa presidentval, på samma sätt som Barack Obama kom, sågs och segrade. Det är sorgligt.

Polariseringen i amerikansk politik och den allt högljuddare och våldsamma populistiska högern i USA har skakat om hela grundvalen för samhällssystemet där. Samtidigt försöker auktoritära och totalitära regimer i Kina, Ryssland, Iran och Turkiet hela tiden flytta fram sina positioner och utmana demokratierna i Europa och USA.

Till syvende och sist är det bara USA, med sin militära styrka, som kan stå upp mot demokratiernas dödgrävare. Och därför måste vi hoppas att USA anstränger sig mer för att vaska fram de bästa som ska leda landet.