Vårdens mål är inte att göra stressade 90-talister lyckliga
BT:s ledarsida har tidigare, bland annat i en ledarkrönika (6/9), uppmärksammat att rönen om den ökande psykiska ohälsan är kantade av tveksamheter. Flertalet forskare och experter är rörande eniga – den psykiska ohälsan har inte ökat sen millennieskiftet. Trots detta så ringer politikers uttalande. och medias rapportering på området konstant i varningsklockor. Gruppen unga är mest utsatt och det verkar råda en konsensus om att den psykiska ohälsan är en av vår samtids största samhällsproblem.
Men tänk om det inte är så?
Sveriges Radio rapporterade under måndagen att hela 26 procent av de som besöker landets psykakuter är födda på nittiotalet. Istället för att ignorera forskare och experternas röster och förklara detta med att den psykiska ohälsan ökar bland unga generationer borde någon istället ställa den obekväma frågan; Varför är nittiotalister känsligare än tidigare generationer?
I reportaget från SR menar nittiotalisten Josefin Svensson, som själv sökt vård på psykakuten, att hennes generation har lättare att söka vård. Att nittiotalisterna dominerar en stor del av vården, trots att deras unga ålder gör att de knappast befinner sig i det skede av livet där man normalt drabbas av kriser eller blir sjuk, säger såklart något. Precis som unga människor i dag i vissa fall är mer benägna att anmäla brott, beskrivs lägre trösklar gentemot vården slentrianmässigt som något positivt. Men är det verkligen en bra sak att vårdkontakterna för psykisk ohälsa och recepten på psykofarmaka ökar i en viss grupp, trots att experter på området menar att den inte ökar? Det logiska kortslutet vittnar om ett tydligt och högst problematiskt faktum; Nittiotalister söker, och får, vård för psykisk ohälsa som de inte lider av. I själva verket verkar nittiotalisterna, något krasst, vara dåliga på att hantera de naturliga baksidor som kommer av livet.
För det är osannolikt att en generation av välstånd i ett av världens bästa länder fötts med en inneboende förmåga att må sämre än andra. Snarare borde det handla om en bortskämd attityd mot negativa känslor, där man förväntas ha rätten att må bra, och gör man inte det kan man söka vård. Det finns underlag för djupare diskussion om generationspsykologi där allt från teknikutveckling med sociala medier, till att nittotalisterna är en av de första generationerna som gått på förskola kan vara en del i beskrivningen.
Men innan en sådan analys måste det påpekas att premissen för hela samhällsdebatten om psykisk ohälsa bland unga är felaktig. Psykiatrin är för viktig för att överbelastas av en överkänslig generation, som inte kan hantera ångesten över uppbrottet med partnern eller sorgen över att ens hund har gått bort. Vården finns till för att göra sjuka människor friska – inte för att göra stressade nittiotalister lyckliga.
