Vården måste sluta svika kvinnokroppen
Jämställdheten i vården handlar inte om siffror eller krass könsfördelning, utan om en grundläggande inställning till kroppen. Regeringen vill satsa 6,78 miljarder kronor på vården och förlossningsvården, men hur kommer man åt de strukturella problem kvinnor möter i vården?
Sjukvårdsupproret är en reaktion på att sjukvården i Sverige inte fungerar som den borde. Uppropet har samlat in 32 000 namnunderskrifter bara för Region Stockholm. Via det uppropet blev en bild viral på sociala medier, den visade hur sjuksköterskor uppmuntras att spara så mycket pengar som möjligt i förlossningsvården.
”För att komma till botten med problemen kvinnor möter i vården behövs mer resurser till både vårdpersonal och till forskning, som tar hänsyn till kvinnans biologi.”Edel Irén Segersam
Men det är inte bara förlossningsvården som har problem. 2018 visade en utredning att kvinnors smärtor vid menstruation inte tas på allvar och att sjukdomar, som endometrios, därför inte upptäcks. På sociala medier rapporterar allt fler kvinnor om obehandlade förlossningsskador, p-piller som medicin mot mensvärk, och en tendens att bortförklara fysiska symptom med psykologiska orsaker. Kvinnor söker sig således till alternativa behandlingar, fler och fler föder hemma. Vården har svikit kvinnokroppen.
Bemötandet av kvinnor i vården bygger på ett grundläggande problem där vården och hälsoväsendet länge har utgått från en manlig norm. Studier och kunskap om kroppen bygger ofta på den manliga kroppen. Hormonnivåerna i det biologiskt manliga hormonsystemet fluktuerar inte i cykler på samma sätt som i det biologiskt kvinnliga hormonsystemet. Det gör det svårt att studera effekten av olika läkemedel, istället väljer man ofta att studera hur de fungerar på män.
I en krönika i Göteborgsposten skriver läkaren Mats Reimer om hur även män missgynnas i vården. Artikeln lyfter många viktiga poänger om mäns hälsa, men den sätter detta emot kvinnors hälsa utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Mats Reimer påpekar att kvinnors sjukvård i Västra Götaland år 2012 kostade 20 procent mer än mäns. Tar man bort graviditet och barnafödande ligger siffran på 10 procent. Han påpekar att fler män får sluten vård, men att kvinnor kostar mer på grund av fler öppenvårdsbesök.
Här finns det en del brister i argumentationen. Den mest grundläggande är kanske att graviditet och barnafödande inte bara kan räknas som en rent kvinnlig fråga, det krävs mer än en kvinnlig kropp för att starta en graviditet. Men det är också ett stort ansvar, och en rent fysisk belastning, att bära nästa generation i sin egen kropp. Den gemensamma ekonomiska kostnaden för att stötta barns tillkomst till världen bör vara självklar, och inget som kan reduceras till en fråga om enbart kön. Att fler kvinnor än män besöker öppenvården kan vara ett symptom på att de inte får hjälp för sina besvär i samma utsträckning som män.
Förlossning är ett exempel på något av det svåraste den biologiskt kvinnliga kroppen går igenom i livet. Att spara in på det är inget annat än okunskap, och i värsta fall misogyni. För att komma till botten med problemen kvinnor möter i vården behövs mer resurser till både vårdpersonal och till forskning, som tar hänsyn till kvinnans biologi.
Även män gynnas om vi lyckas korrigera den strukturella felbehandlingen av kvinnor. Så får alla mer effektiv vård för pengarna.
