Roland Poirier Martinsson: Var är medkänslan för krigets offer?
Palestinakonflikten delar politiskt intresserade längs den traditionella vänster-högerskalan. Om man ställer tre nyckelfrågor om kriget som pågår till tusen personer, sorterar dem i grupper enligt svaren, för att sedan sortera dem i grupper efter hur de röstade i det senaste valet – resultatet skulle bli detsamma.
Roland Poirier Martinsson
är filosof och konservativ debattör.
Kanske kan man jämföra med synen på dragqueens på biblioteken. Säg mig vad du tycker om sagostunder med dragqueens och jag ska säga hur du röstade i valet och var du står i Palestinafrågan.
Ändå hör den första inte ihop med den andra som inte hör ihop med den tredje.
Skälet är att vissa frågor besvaras av känslor, vilket innebär att övertygelserna leder till så mycket starkare konflikter än meningsskiljaktigheter som följer av vilken slutsats man drar i en given fråga efter att ha granskat argumenten.
Efter Hamas besinningslösa attack ser vi därför hur kompromisslösa känslor sätter tanken ur spel också tusen mil från skådeplatsen. Alla fördömer terroristernas massmord, men vänstern klarar inte detta utan att i samma andetag rättfärdiga de känslor som drev fram vansinnesdåden. Ja, det är fel att hugga huvudet av småbarn, men glöm inte Israels ockupationer och hur palestinierna lider i Gaza.
När Nooshi Dadgostar fördömde Hamas utan att samtidigt kalla Israel för skurkstat krävdes hennes avgång.
Israel har självklart besvarat Hamas vansinne med attacker mot Gaza. Det är plågsamt att tänka sig hur det just nu är att leva i själva staden.
Men påpekar man detta blir svaret att skulden är Hamas och att folket som ger terroristerna sitt stöd får skylla sig själv.
Jag undrar, går det inte att lida med människor och låta känslan stanna där? Måste varje mänsklig reaktion följas av ett politiskt ställningstagande?
”Att ensidigt fördöma araber eller judar är att upprepa och underblåsa de skoningslösa attityder som driver konflikten.”Roland Poirier Martinsson
Kanske. Nu vill nämligen jag säga något om hur jag ser på saken. Hamas och de närliggande arabstaterna agerar gång på gång i direkt strid med det palestinska folkets intressen. De styrs av egna, banala maktintressen. I Israel strider en ultrakonservativ falang mot varje eftergift, men bland palestiniernas företrädare handlar det inte om en falang, tvärtom, det är de som verkar för fred som utgör en falang.
Med det sagt – kanske har jag inte gjort mer än visat att jag står till höger på skalan – förfasas jag av oförmågan till opolitisk medkänsla. Det borde vara förbjudet att fördöma Hamas utan att samtidigt be en bön för Gazas folk. Det borde vara förbjudet att kritisera Israel utan att lida med offren för terroristdåden och alla de judiska personer i världen som nu fruktar för sin säkerhet.
Attityderna bakom reaktionerna i Sverige (värst med bred marginal flaggviftarna som firade Hamas massmord) är många gånger starkare i Mellanöstern, men opinionen i väst visar hur värdelösa vi måste vara som fredsmäklare. Att ensidigt fördöma araber eller judar är att upprepa och underblåsa de skoningslösa attityder som driver konflikten.
Medkänsla, visar det sig, befinner sig inte på en skala från vänster till höger. Den befinner sig överhuvudtaget inte alls.
