Mikael Hermansson: Väljarna förtjänar mer än en låt gå-attityd
Låt vara att stenbron utgör ett inslag i ortens historiska identitet, men dess oblida öde fungerar också som påminnelse om vilka krafter som hela världen nu har att förhålla sig till.
Mikael Hermansson
är tidigare politisk redaktör på BT.
Svenljunga är en ort som lever i symbios med Ätran. Många näringar har blomstrat tack vare vattnets kraft. Med jämna mellanrum svämmar dock floden över alla sina breddar. BT:s reporter Marie Haglund berättade härom veckan om 94-årige Karl-Johan Bårring som hade minnen av den svåra översvämningen 1951 då det ”inte gick att gå ut på stenbron torrskodd”.
Idag vet vi vilka risker som höjda vattennivåer innebär. I svensk stadsplanering ingår att räkna med allt från återkommande extrema flöden till hur hoten från havsytans höjning ska hanteras. Vi lever i en tid då den pågående klimatkatastrofen ritar om alla kartor – lokalt, nationellt och globalt.
I helgen avslutades klimattoppmötet i Egypten mot en fond av mindre framgångar men framför allt nya och långt större besvikelser. Det mesta talar för att världen inte kommer att klara av målet att begränsa temperaturhöjningen i atmosfären till 1,5 grader. Det finns dessutom en bestående ovilja bland välmående och utsläppsrika länder att ta sitt ansvar och i möjligaste mån kompensera de som nu drabbas långt hårdare än att ”bara” få sina stenbroar underminerade av vattenmassorna.
Det saknas sannerligen inte debatt. Vad som däremot är mer problematiskt är statsmakternas nya inställning till att göra vad som krävs för att se till att Sverige lever upp till sina klimatåtaganden. Det ser faktiskt riktigt illa ut.
Den förra regeringen var inte alltid på tårna när det gällde klimatpolitiken. Men den nytillträdda moderatledda och SD-villkorade ministären gör uppenbarligen vad den kan för att motverka allt sådant som det så sent som för ett halvår sedan fanns en bred och beslutad enighet kring i Sveriges riksdag.
Istället för en politik för minskade utsläpp utgör den budget som lagts fram snarare en uppmaning till och rentav en subvention av ökade utsläpp. Både det höjda reseavdraget och skattesänkningarna på fossilbränsle ger fog för det omdömet. Nedskärningarna av järnvägsunderhållet, det aktiva motståndet mot havsbaserad vindkraft och den i flera avseenden missriktade vurmen för ny kärnkraft – sådan kommer inte att finnas på plats på många mandatperioder – är utslag av samma attityd.
Kanske är finansminister Elisabeth Svantessons de facto-avfärdande av de svenska utsläppsmålen till 2030 med orden ”gör vi det inte så gör vi det inte” därför det ärligaste men samtidigt nonchalanta som hittills sagts från regeringens sida om hur man ser på klimathotet.
Fundera på vad en sådan inställning skulle betyda i Svenljunga. Inte skulle ansvariga politiker nöja sig med att rycka på axlarna och säga ”rasar den så rasar den” om den gamla stenbron?
Det skulle Svenljungaborna knappast kalla att ta ansvar.
