Mikael Hermansson: Valet 1991 gjorde det lättare för Lasermannen att sikta
I augusti 1991 sköt ”Lasermannen” – han som främlingsfientliga röster snart skulle upphöja till ”en ljuspunkt i tillvaron” – sitt första offer. Utifrån en uppenbart rasistisk agenda hann John Ausonius döda en person och skada tio innan han greps. Hans agerande var visserligen på alla sätt motbjudande, men det var inte alldeles obegripligt att något sådant skulle kunna ske. Under valrörelsen flödade hatpropagandan. Organisationen Bevara Sverige svenskt hade uppgraderat sig och förvandlats till Sverigedemokraterna – men budskapet var det samma. Det räckte i alla fall till fullmäktigemandat i två skånska kommuner.
Mikael Hermansson
är tidigare politisk redaktör för BT. I en artikelserie har han fördjupat sig i ett antal utvalda historiska val. I dag med utgångspunkt i valet 1991.
Om detta råder inga som helst tvivel, ”Lasermannen” sköt inte i blindo. Hans våld föregicks av en högerextrem uppmarsch under 80-talet. Denna framstod mest av allt som ett kulturellt fenomen, och den bemöttes tidsvis med ett förstrött intresse av polis och sociala myndigheter. Rakade skallar, gröna bomberjackor och dr Martenskängor betraktades som en del av en egen om än subversiv kultur. När sådana grupper började härja runt i svenska städer och urskiljningslöst ägna sig åt våld blev attityden hårdare.
Men i skuggan av de rakade skallarnas framfart lurade också ett politiskt attitydskifte. Det rådde mot slutet av 80-talet en bred samsyn mellan framför allt Socialdemokraterna och Moderaterna om att kraftigt begränsa det svenska flyktingmottagandet.
Det famösa Luciabeslutet 1989 inskränkte asylrätten till att enbart omfatta konventionsflyktingar och andra med särskilt starka skyddsbehov. Hit kunde exempelvis de som flydde från krig inte räknas. Våren 1991 lade den socialdemokratiska regeringen dessutom fram nya förslag på inskränkningar som Moderaterna slöt upp bakom, men som inte han behandlas innan valet.
Statsminister Ingvar Carlsson accepterade naturligtvis inte anklagelserna om att den mer restriktiva flyktingpolitiken skulle bidra till ökad främlingsfientlighet. Men politiska beslut fattas som bekant inte eller för den delen får sin tillämpning i ett vakuum. Under 80-talets senare del hade över 100 brand- och sprängattentat mot flyktingförläggningar genomförts. Enskilda och grupper av människor av annan hudfärg än blekvit hade överfallits, misshandlats och i några fall även mördats.
”Men ska Ny Demokrati betraktas som något mer än bara ett skämt som gick att skratta under en mandatperiod, måste partiet sättas in i sitt rätta sammanhang.”Mikael Hermansson
I anslutning till valrörelsens början visade statistiken över sådana rasistiska dåd på 36 attentat mot flyktingförläggningar och 56 rasistiska våldsdåd, vilket framgår av Anna-Lena Lodenius och Stieg Larssons kartläggning i Extremhögern (Tidens förlag 1994). Under valåret fortsatte det rasistiska våldet med oförminskad styrka.
Normalt brukar 1991 års valrörelse beskrivas som en makttrött och tämligen handlingsförlamad socialdemokratis överlämnande av makten till en borgerlig minoritetsregering som ville genomföra ”den enda vägen politik” men tvingades regera i tider av latent ekonomisk kris. På samma sätt skildras också Ny Demokratis inträde i rikspolitiken som ett uttryck för missnöje med de etablerade partierna.
Särskilt brukar Bengt Westerbergs uttåg när det högerpopulistiska partiets omaka företrädare, greven Ian Wachtmeister och ”betjänten” Bert Karlsson, satte sig i samma TV-soffa som folkpartiledaren framhållas som en rättrådig reaktion mot den latenta främlingsfientlighet som de båda herrarna representerade. Men när allt kom omkring var ju Westerberg lika beroende som moderatledaren och valvinnaren Carl Bildt av att de båda lustigkurrarna med drag under galoscherna ville ställa upp och ge regeringen sitt stöd.
Men ska Ny Demokrati betraktas som något mer än bara ett skämt som gick att skratta under en mandatperiod, måste partiet sättas in i sitt rätta sammanhang – och då återfinns de ljusår från Folkpartiet på Westerbergs tid. Skattepopulism och programsatt hat mot lapplisor i all ära, det bestående minnet är att det tog väldigt kort tid innan Ny Demokrati avslöjade sig själv som mest ett invandringsfientligt och högerpopulistiskt parti.
