GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Mikael Hermansson: Valet 1968 – då Sverige blev en “enpartistat”

När Sverige vaknade upp efter valnatten 1968 hade landet förvandlats till ett slags enpartistat.
Mikael HermanssonSkicka e-post
Gästkrönika • Publicerad 22 juli 2022
Mikael Hermansson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
1968 års valsegerherre, statsminister Tage Erlander (S), konstaterar framgången i sitt partihögkvarter under valet. Partisekreterare Sten Andersson skrattar i bakgrunden.
1968 års valsegerherre, statsminister Tage Erlander (S), konstaterar framgången i sitt partihögkvarter under valet. Partisekreterare Sten Andersson skrattar i bakgrunden.Foto: Lennart Nygren/SvD/TT

För första gången sedan 1944 hade Socialdemokraterna egen majoritet i andra kammaren. Och ”Långa Tage” var inte enbart ett smeknamn på en partiledare som rent fysiskt stod högt över alla andra. Det var också ett relevant mått på hans rekordlånga tid som statsminister.

Lite ironiskt var det dock, detta att Erlanders största valframgång kom först när han var på väg ur politiken.

Dagens krönikör

Mikael Hermansson

är tidigare politisk redaktör för BT. I en artikelserie har han fördjupat sig i ett antal utvalda historiska val. Först ut är valet 1968.

Att Erlander drygt ett år senare skulle efterträdas av en av sina ”pojkar” låg i korten. Mycket av den bild som händelserna detta omvälvande år gav av Socialdemokraterna som en både fast punkt i en orolig värld och samtidigt tillräckligt radikal och tidsmedveten kraft, kan till inte obetydlig del tillskrivas Olof Palme och dennes engagemang för Vietnams folk.

Det var inte de motdemonstranter som skrev ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer” som fick sista ordet när Palme, tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chan, gick i ett fackeltåg en kall februarikväll i Stockholm detta år. Palmes agerande ledde till skarp kritik från de borgerliga partiernas företrädare. Men den sortens ställningstagande var vad som krävdes för att den svenska neutralitetspolitiken inte skulle tillämpas så att den blev en ursäkt för att tiga om förtryck och övergrepp.

När så Sovjetunionen i augusti gick in i Tjeckoslovakien för att slå ner den frihetliga utveckling som fått namnet ”kommunism med ett mänskligt ansikte” upprepade Palme sitt argument om att tystnad var omöjligt och att det var ett lands ”förpliktelse att säga vår mening också därför att vi är demokrater”.

Samtidigt drog sig inte Socialdemokraterna för att spela fult när det gällde. Folkpartiledaren Sven Wedén utsattes under sommaren för en formidabel skitstorm i den socialdemokratiska pressen för att han i samband med den sovjetiske premiärministern Aleksej Kosygin besök i juli ville att regeringen skulle göra ett uttalande till stöd för den tjeckoslovakiska regimens upptiningspolitik. Då var det full uppställning och hela det socialdemokratiska partigarnityret gav sig på Wedén. Mindre än en månad senare kom invasionen, men då var folkpartiledaren redan stämplad som en säkerhetspolitisk riskfaktor.

”Den som trodde att den svenska vänstern hade tiden för sig detta år missar något väsentligt.”
Mikael Hermansson

Valresultatet chockade de borgerliga partierna som trodde och hoppades på en annan utgång. Centerpartiet och Gunnar Hedlund blev den borgerliga sidans odiskutabla vinnare. Högerpartiet blev minst av de tre, Folkpartiet såg blekare ut än på länge. Båda partier hade gått till val på att framstå som ett ungdomligt val; de framstod snart som raka motsatsen.

Roller omfördelades, huvuden rullade. Sven Wéden (Fp) lämnade redan 1969, Yngve Holmberg (H) följde efter 1970.

Valets verkligt stora förlorare var Vänsterpartiet Kommunisterna, som trots CH Hermanssons omfattande och långtgående kritik av Sovjetunionens inmarsch i Tjeckoslovakien bara några veckor innan valet tappade i anseende och drygt hälften av sina väljare. Men ord var inte nog för att göra den invanda bilden av VPK som ett parti som länge bugat och bockat för Lenin, Stalin och andra ur bolsjevismens skräckkabinett.

Den som trodde att den svenska vänstern hade tiden för sig detta år missar något väsentligt. De krafter som var i svang 1968, och som ställde till med allt från studentuppror och ockupationer av universitet och liknande till musikfester, droger och ”fri kärlek”, gjorde sig visserligen bra i tv. Men bilderna dolde också att det som pågick var ett underliggande ifrågasättande av alla auktoriteter och en lovsång till individualismen. Det fanns helt enkelt inga gränser för vad som inte kunde omvärderas – och detta alldeles oavsett vilka konsekvenser detta kunde tänkas få.

Bortom alla dessa brända behåar och smutsiga afghanpälsar var journalistikens pågående professionalisering en minst lika välkommen förändring. I valrörelsen tog sig detta skifte uttryck i en helt annan och långt mer kritisk granskning av politikerna än tidigare. SVT:s medarbetare Gustaf Olivercrona, Åke Ortmark och Lars Orup – de tre O:na – kom att personifiera detta nya förhållande till makten, även om de själva saknade alla de yttre attribut som går att förknippa med 1968. Deras inträngande och självständiga utfrågningar i statstelevisionen var banbrytande. Som en bildsättning av en tidsanda då allt kunde ifrågasättas, utgör deras insatser ett närmast revolutionärt exempel.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.