Våga strunta i kyrkovalet!
Valdeltagandet har förblivit på en nivå som får Europaparlamentsvalen att framstå som under av folkligt engagemang.
Det är svårt att uppbåda något större intresse för valet till folkkyrkan hos de 6,5 miljoner medlemmarna. Den dominerande frågan i valrörelsen 2009 var en anti-fråga nämligen hur nomineringsgrupperna skulle förhindra sverigedemokraternas framgångar, något som heller inte lyckades särskilt väl.
Likväl hänger partierna sig kvar där i skymningslandet mellan det politiska och det sakrala. De fortsätter att styra över lagen om Svenska kyrkan och kyrkans inre angelägenheter.
Nu vill dock den moderata partistyrelsen att Moderaterna inte deltar i kyrkovalet 2013. Partisekreterare Sofia Arkelsten ser det som en del av en förnyelseprocess. "Inget religiöst samfund ska ha förtur", menar Arkelsten (Ekot 26/8).
Förhoppningsvis följer den moderata partistämman ledningen. Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna borde gå samma väg. Partiernas medverkan skapar förvillelse i väljarkåren. Endast den mycket initierade bryr sig om att reda ut vad moderater eller socialdemokrater vill just inom kyrkopolitiken.
Partiledare som inte ens är medlemmar av Svenska kyrkan borde dessutom inte ha indirekt makt över kyrkomötet. Det gällde Mona Sahlin då och det gäller statsminister Fredrik Reinfeldt nu.
Kyrkans inre angelägenheter handlar också oftast om praktiska problem, långt från den rådande vänster-högerskalan. Hur ska man klara av att fånga upp en andlighet som alltmer sällan uttrycks genom besök i kyrkan? Hur ska Svenska kyrkan klara av att stoppa medlemsraset, upprätthålla driften och förhindra fler nedlagda stiftsgårdar och sammanslagna församlingar?
Det handlar om ekonomiska och praktiska avgöranden där skillnaden mellan moderater och socialdemokrater inte känns särskilt uppenbar.
En organisation med över 70 procent av befolkningen som medlemmar och som är en så integrerad del av samhället behöver demokratiska val. Riksdagspartierna behövs däremot inte.
Ledarredaktionen
