Våga ställa de svåra frågorna

Att läkemedelsförsäljningen på mackar och butiker skulle föra med sig en ökad användning bland ungdomar borde inte ha överraskat någon. Efter ett test som visade att 58 av 100 butiker inte ens skyltar med 18-årsgräns kan heller ingen förneka att kontrollen av butikerna behöver skärpas (SvD 29/12).

En helt annan fråga är om man motsätter sig avregleringen av apoteksmonopolet som sådan. Det gör Vänsterpartiet och Lars Ohly, men inget annat parti. I valrörelsen förde Ohly fram krav på återförstatligande av apoteksmarknaden.

Socialminister Göran Hägglund (KD) har dock inga planer på vare sig återreglering eller 18-årsgräns för receptfria läkemedel på apoteket. Det är rimliga ståndpunkter.

Apoteksanställda bör ha en kunskap, översikt och närvaro som förhindrar massförsäljning till unga. Krav som dock inte kan ställas på en vanlig butiksanställd.

Införande av 18-årsgräns skulle dessutom göra apoteken mindre tillgängliga än före reformen när målet ju var det motsatta. Och vem anmärkte förresten på frånvaron av åldersgräns när det bara fanns statliga Apoteket AB?

Huvudproblemet ligger i mackars och butikers slapphänta hantering av åldersgränsen. En nollvision på området förefaller att vara ett avlägset och orealistiskt mål. Vissa butiker kommer att fortsätta sälja till minderåriga. Det föreliggande hotet om vite eller fängelsestraff verkar inte kunna ändra på det.

Apoteksreformen är först och främst en frihetsreform och med frihet följer ansvar. Enligt lagen är det kommunernas ansvar att se till att butikerna följer spelreglerna.

Men när inte detta fungerar vilar det på den enskilde eller någon anhörig att se till att förhindra missbruk. Det är skrämmande att tabletterna kan vara en del av vardagen för så många unga människor utan att någon bryr sig och slår larm. Den diskussionen för dock upp betydligt mer svårbesvarade frågor på bordet som inte kan lösas genom rop på regleringar.

Ledarredaktionen