Annons

Kajsa Kettil: Vad offrar L-ledaren: makten eller värderingarna?

Johan Pehrson har två val: Antingen hedrar han Tidöavtalet men överger sina liberala principer, eller så står han upp för sitt partis ideal med en regeringskris som trolig följd.
Kajsa KettilSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 22 november 2022
Kajsa Kettil
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Delar av Tidöavtalet kan bli besvärliga för Johan Pehrson (L).
Delar av Tidöavtalet kan bli besvärliga för Johan Pehrson (L).Foto: Tim Aro/TT

Ingen trodde väl på allvar att det skulle bli lätt. Den dåvarande oppositionsledaren Ulf Kristersson (M) betonade under valrörelsen att partier i hans tänkta konstellation skulle samarbeta där de tycker lika.

Röster höjdes för att påpeka det självklara i att det mesta är lätt när man är överens, men desto svårare när åsikterna går isär. Och det gör de, åsikterna alltså. Med SD och L i samma regeringsunderlag vore det mer överraskande om regeringen höll mandatperioden ut än att den sprack längs vägen.

Annons

Tanken med Tidöavtalet är att Moderaterna ska leda regeringen och att övriga partier ska hålla sig på mattan i utbyte mot sakpolitik de gillar. Om M, KD och L hade bildat regering utan SD – vilket faktiskt hade varit möjligt om S hade tolererat Kristersson i statsministeromröstningen i stället för att lämna över stafettpinnen till SD – skulle politiken ha blivit klokare och mer balanserad än med dagens sverigedemokratiska inslag.

”Detta är vad ett samarbete med Sverigedemokraterna leder till. Och det här är bara början av mandatperioden.”

Liberalerna lär knappast dra sig ur samarbetet i första taget, men Johan Pehrson kan vänta sig en mandatperiod kantad av dilemman.

Hittills har han klarat mycket genom att vara trevlig. Trots sina många år i politikens toppskikt har han behållit en air av vanlighet, där medieträning och inövade oneliners får ge vika för spontana uttalanden, offentligt korvätande och en och annan svordom. Ofta belönas han för sitt lätt opolerade snack, men det har också visat sig skapa problem för honom.

Som häromdagen när han hävde ur sig vad han egentligen tycker om Sverigedemokraterna. I ett reportage i Expressen (20/11) återges en rad kommentarer från L-ledaren under en partisammankomst i Gästrikland. Tidöavtalet kommer upp, och Person säger följande: ”Jag är inte naiv, jag vet precis att SD har samma organisationsnummer i dag som de hade när de bildades och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja.” Och om delar av innehållet i överenskommelsen regeringssamarbetet bygger på säger han ”Det är inte jag som släpat in den här skiten i det här avtalet.”

För inte så länge sedan var det en självklarhet att Liberalerna kunde markera mot Sverigedemokraterna. Under valrörelsen avtog kritiken, och sedan Tidöavtalet till slut träffades mellan M, KD, SD och L står det till och med inskrivet att de fyra partierna inte ska uttrycka sig nedlåtande mot varandra.

Då går det uppenbarligen inte att påminna om SD:s nazistiska rötter. Att döma av reaktionerna efteråt är liknande frispråkighet inte att vänta i framtiden. Först gick partiföreträdare i taket, och sedan meddelade partiet att Johan Pehrson hade bett om ursäkt. SD godtog ursäkten. Den här gången.

Johan Pehrson satt ju redan i en rävsax, men helgens ”brun sörja”-formulering har vridit åt den ytterligare och minskat hans manöverutrymme. Å ena sidan intygar den juridikutbildade partiledaren att avtal ska hållas och att detta även gäller Tidöavtalet. Å andra sidan är han liberal, vald av ett parti som har frihet, öppenhet och tolerans i sitt dna.

Det går inte ihop.

SD som parti kommer att fortsätta kräva politik som försvårar livet för människor med annan bakgrund än vad det anser är typisk svensk. Och enskilda sverigedemokratiska företrädare lär även fortsättningsvis vräka ur sig olämpligheter. Det tog som bekant inte många minuter efter att valresultatet tillkännagavs innan profilen Rebecka Fallenkvist utbrast sitt omtalade ”Helg seger!”, och nyligen avslöjades det att SD-politikern och högstadieläraren Rebecca Ädel under flera år har spridit nazistisk propaganda (Expressen 28/10).

Det rör sig inte om enskilda händelser, utan om återkommande skandaler som lär påverka relationen till regeringspartierna. Eller snarare borde påverka, för alternativet är att de och kanske även väljarna vänjer sig, blir avtrubbade och börjar rycka på axlarna åt SD:s oanständigheter.

Annons

Detta är vad ett samarbete med Sverigedemokraterna leder till. Och det här är bara början av mandatperioden.

På lördag väntas Johan Pehrson bli vald till ordinarie partiledare i ett parti som klyvs av inställningen till samarbete med ett nationalistiskt, populistiskt parti som ser liberalismen som sin huvudfiende.

Den bruna sörjan ställer till det för killen vid grillen. Om han accepterar de nationalistiska fasonerna lär han tids nog vara rökt som trovärdig liberal. Och står han upp för partiets grundvärderingar kan hela det borgerliga regeringsprojektet bli vidbränt.

Annons
Annons
Annons
Annons