Vad förenar vänstern?
Det stod mellan Hillary Clinton och Bernie Sanders när Demokraterna skulle välja sin kandidat till presidentvalet 2016. Då sågs Sander som en radikal gammal aktivist utan något stöd av partiets veteraner. Clinton trodde man var ett säkert kort. Även om Clinton var impopulär var hon den starkaste kandidaten de kunde vaska fram. Demokraternas väljarproblem och partiets interna splittring var redan då i öppen dager
Den populistiska idén om ett korrupt och själviskt etablissemang har länge frodats i amerikansk politik, även inom vänstern. Efter att Sanders förlorade nomineringsprocessen förra valet var det många av hans anhängare som hellre röstade på Trump än att se ännu en Clinton vinna.
I Storbritannien har en liknande utveckling skett parallellt och vänstern har radikaliserats. Valet av Jeremy Corbyn till partiledare för Labour sågs som en gräsrotskupp. Veteranen Alastair Campbell från Blairregeringen har nyligen sagt att han lämnar för att partiet inte längre representerar vad han står för.
Clintontiden på 90-talet och Blairregeringen har rört sig till mitten så till den grad att det uppfattats som högersväng. Men har nu fått en motreaktion från vänster. Det är dock inte en återgång till någon tidigare arbetsrörelse. Den nya vänstern är aktivistisk och aggressiv i tonen och har stora svårigheter att vinna val. Den gamla arbetarvänstern har därför på många håll rört sig till invandringskritiska partier.
Nya vänsterns radikalism är ett svar på de förändringar som skett bland gräsrötter, motståndare och väljarbasen. Där väljarbasen kommit att bli medelklass snarare än fabriksarbetare. Det är fortsättningen på en lång trend inom den urbana vänstern och förändrar synen på vad som är politikens mål.
Att lova fri invandring, gröna subventioner och medborgarlön är i mångt och mycket ett försök att fånga väljargrupper som vill att staten ska lösa samtidens alla problem. Vänsterpolitikerna i USA är sällan så radikala som de demokratiska socialisterna i USA men de måste i alla fall förhålla sig till dem.
Vad som växt fram är en allians mellan nyliberaler med marknad och frihet i fokus och en radikal vänster som vill att samhället ska ta notan för deras utopiska drömmar. Att socialister och liberaler delar plattform medför problem för att inte slå ut varandra. När de gör avkall på sina påstådda ideal förlorar de snart sin väljarbas.
I USA har den liberala vänstern behövt göra plats åt socialister. I Storbritannien klarar EU-positiva liberaler inte av att vara i samma parti som EU-kritikern Corbyn. I Sverige måste Socialdemokraterna acceptera liberala eftergifter.
Trenden i de anglikanska länderna är att den splittrade vänstern mister i sin förvirring sina väljare. Om trenden återspeglas i Sverige återstår att se.
