Johanna Grönbäck: Vad är egentligen normal vårdkonsumtion?

Sedan händer det inget i debatten på ett tag, Muf-begreppet tycks inte lyfta. Inte förrän 1998 då det börjar snurra i Skåne när det då M-ledda landstinget återinför patientavgifter för barn och unga. Syftet? Att motverka överkonsumtion. S menar att det snarare leder till att sjuka låter bli att söka vård.

Några år in på 2000-talet får 90-talets muf:are en försiktig revansch. Det är inga checkar, utan ett mer tidsenligt vårdval som M i Stockholmsregionen då har infört, som väcker debatten. Exempelvis Expressens ledarsida (20 december, 2009) skriver att det leder till att vårdinrättningar av ekonomiska skäl prioriterar lättare femminutersbesök på bekostnad av de mer krävande.

Året före pandemin är det i stället de då nya digitala apparna för vård som anklagas. 2018 skrivs i svensk media 187 artiklar om överkonsumtion, det är fler än något tidigare eller senare år. Ibland är det apparnas tillgänglighet som sägs leda till överkonsumtion, ibland är det de låga eller obefintliga patientavgifterna.

Varningar om överkonsumtion har över tid kommit från både höger och vänster, ofta med olika förtecken och förklaringar.

Vad överkonsumtion faktiskt är, tycks svårare att hitta svar på, åtminstone för den som söker i skriftlig media. Irrelevant att kolla tidningar, kanske någon med viss rätta invänder, men det är trots allt där som stora delar av den politiska diskussionen förs.

För att förstå vad överkonsumtion är, borde man börja med att definiera vad som är normalkonsumtion för ett land eller en region. Sett till de senaste 20 årens debatt har vi haft överkonsumtion lika länge. Det är en lätt retorisk poäng att göra, men frågan kvarstår vad debattörer menar med överkonsumtion. Är det i relation till en annan tid, är det som en andel av utgifter, som relativ tidsåtgång för vårdpersonal, som en bedömning kring vad befolkningen behöver och inte behöver eller jämfört med andra länder? Eller annat?

Grunden för diskussionen kommer av att fler söker och får vård. Den ökningen kan bero på ökad sjuklighet eller på större tillgänglighet, vilken i sin tur antingen kan leda till att man söker vård för det omotiverade eller för det som man behövt men tidigare inte kunnat nå.

I ökningen finns nog slängar av allt. För att göra det än rörigare går sannolikt att säga att många samtidigt får mindre vård än vad de behöver.

Så den politiska frågan kanske inte borde handla så mycket om överkonsumtion, som om normalkonsumtion och vad det är. Då blir dessutom följdfrågorna andra. Snarare än hur man motverkar populära innovationers tillgänglighetsskapande, så hur man förbättrar jämvikten mellan utbud och efterfrågan. I det ligger frågor om hur man förändrar finansierings- och styrmodeller, så att personal och resurser räcker till. Lite tristare, mycket viktigare.