Vad är egentligen ”kvinnors bästa”?
Kvinnor ska inte vara hemma med sina barn – det är en jämställdhetsfråga. Särskilt inte om de är utanför arbetsmarknaden, invandrare eller har många barn.
Så låter retoriken ibland från både politiker, forskare och opinionsbildare. Kritiken mot kvinnors hemmavarande brukar kombineras med förslag om att dra in föräldrapenning och bidrag så att det ska löna sig att arbeta. En bra princip, men vad betyder det egentligen i praktiken? Hur långt kan man inskränka på människors val för att få det jämställda samhälle man eftersträvar? Bakom varje idé om den perfekta könsfördelningen finns familjer som försöker få ihop sin vardag.
Nyligen presenterade SNS en rapport; ”Föräldraförsäkringens betydelse för nyanländas etablering”. Den visar att de som främst använder föräldrapenning är flyktinginvandrare och återinvandrade svenskfödda kvinnor. Det finns också en svag korrelation mellan de som har fler barn och uttag av föräldrapenning. Det som är intressant med rapporten är att den visar att uttag av föräldraledighet inte påverkar sysselsättningsgrad senare. Att begränsa föräldraförsäkringen är alltså felriktat för att få kvinnor ut i arbetslivet.
Rapporten visar att det gör större skillnad vilket land man kommer ifrån än hur mycket föräldraledig man har varit. Detta tyder på att det kanske är kulturella preferenser snarare än möjlighet till bidrag som påverkar kvinnans val. Om man vill att kvinnor ska ut på arbetsmarknaden i större grad så är det andra saker som ska till.
Men bakgrunden till denna typ av resonemang finns i vilken syn man har på jämställdhet. Är jämställdhet att respektera familjers fria val, oavsett om de kommer från patriarkala kulturer? Eller är det att män och kvinnor delar på allt 100% lika? Det senare är grunden till att man försöker skära ned på föräldrapenning och få kvinnor att börja jobba så fort som möjligt. Om det hade gällt kvinnor som inte har barn så är det naturligt att hjälpa dem att få jobb. Men när det gäller familjer är det en annan sak. Detta har sin grund i en syn på att familjer inte är kapabla att ta egna beslut för hur de vill sköta sin egen familj.
Resonemanget springer ur en oro över de mödrar som faller utanför svenska samhället, för att de stannat hemma och tagit hand om sina barn. Integration är viktigt, men man får inte glömma barnen i den här berättelsen. Frånvarande föräldrar gör inte nödvändigtvis integrationen bättre. Om en kvinna har många barn och har en uppfattning om att hon faktiskt vill uppfostra dem själv hemma medan de är små, vem stöttar det valet? Är det enda rätta valet att börja jobba för att inte falla utanför systemet?
Oavsett vad familjer väljer så borde myndigheter och politikers uppgift vara att visa dem bästa vägen dit, inte detaljstyra deras framtid för att passa in i den svenska modellen.
