Kajsa Kettil: Uppmuntra näringslivet att minska utanförskapet
Det pratas mycket om utanförskap. Utsatta områden, skjutningar, kriminella gäng och rekrytering av barn är tyvärr välbekanta begrepp. Den som är lyckligt lottad har mest tagit del av eländet via medierapportering, andra får uppleva det i sitt närområde.
Mer resurser, förebyggande arbete och hårdare straff hör till lösningar som presenteras från vänster till höger. Det positiva är att det numer råder hyfsad konsensus över blockgränsen att både tuffa tag och förebyggande insatser behövs. Det negativa är att vi ännu inte ser önskat resultat.
Regeringen har visserligen sedan den tillträdde förra hösten tagit initiativ till en rad nödvändiga satsningar på kriminalområdet. Hit hör bland annat straffskärpningar för unga, slopad sekretess mellan brottshanterande myndigheter och hårdare krav på att familjer till en kriminell ungdom ska samarbeta med myndigheterna.
Förhoppningsvis kommer detta arbete att bidra till att den gängrelaterade brottsligheten minskar. Det finns dock ingen anledning att slå sig till ro i väntan på resultat. Därför är alla vettiga förslag välkomna. Ett sådant presenterades nyligen av nationalekonomen Åsa Hansson. I en debattartikel (DN 1/8) argumenterar hon för att privata initiativ borde få ta större ansvar för att minska utanförskapet.
Det är sannolikt en främmande tanke för vissa, men det är ingen naturlag att all samhällsförändring måste ske via staten.
Åsa Hansson ser att privata företag skulle kunna utgöra ett komplement till det offentliga genom så kallade sociala obligationer eller sociala utfallskontrakt, något som är vanligt i en del andra länder. Sociala obligationer innebär att privata investerare finansierar sociala åtgärder mot löftet att de får tillbaka det investerade kapitalet och en avkastning förutsatt att åtgärden lyckas. Utan resultat utgår ersättningen.
”Det är sannolikt en främmande tanke för vissa, men det är ingen naturlag att all samhällsförändring måste ske via staten.”
Det offentliga slipper alltså ta någon ekonomisk risk. Om det privata initiativet floppar är det ingen skada skedd, och om det lyckas är det utlovade avkastningen till bolaget ingen belastning med tanke på de skattekronor som kan sparas när de inte behövs till offentliga satsningar i exempelvis ett utsatt område.
Inspiration till tänkbara satsningar finns hos exempelvis Berättarministeriet, ett stiftelsedrivet utbildningsprogram som drivs genom ett samarbete mellan offentlig, privat och ideell verksamhet. Det riktar sig till skolor i områden med hög segregation, och målet är att väcka lusten till skrivande och öka elevernas kunskaper.
Med fler sådana projekt skulle chanserna öka att barn i områden med låg socioekonomisk status upptäckte sin potential. Målet måste vara att de lockas mer av en stämpelklocka än en Rolexklocka.
