Uppgången som kom av sig

För när Sveriges ordförandeskap nu närmar sig sitt slut och de flesta bedömare, både svenska och utländska, verkar ense om att regeringen Reinfeldt har gjort ett gott arbete för att lotsa unionen genom ett utsatt läge, så straffas man stenhårt i opinionsundersökningarna.

Backa bandet till juni månad i år och alliansen hade 0,3 procentenheter upp till den rödgröna oppositionen. De hade hämtat upp ett underläge på 19 procentenheter. Ett halvår senare är alliansen återigen i kraftigt underläge, minus 11,4 procentenheter enligt Sifo:s decembermätning.

Att läget anses allvarligt bekräftas av att statsminister Reinfeldt i går inte reflexmässigt viftade bort siffrorna med att det kan svänga snabbt i politiken och att det endast är en opinionsmätning som betyder något – valresultatet. Istället skyller statsministern på sin egen bortavaro från inrikespolitiken och debatten om sjukförsäkringarna. Den bedömningen är svår att säga emot.

Samtidigt skissade ju partistrategerna på ett helt annat scenario i våras. Alliansen hade ryckt åt sig initiativet. Nu skulle den trenden förstärkas genom en lyckad period som ordförande för EU, ungefär som var fallet för regeringen Persson. Man tänkte sig en framgångsvåg som skulle sträcka sig över kronprinsessans bröllop och ända fram till valdagen den 19 september.

Så blev det inte. Regeringens kompetenta insats i Bryssel har inte gjort avtryck i hemmaopinionen, istället har man fått en kvarnsten om halsen i form av reformeringen av sjukförsäkringssystemen.

Reinfeldt hade behövt vara hemma och backa upp socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson när socialdemokraterna laddade med osaklig retorik. För vad döljer sig egentligen bakom de aggressiva påhoppen?

Väldigt lite. Veronica Palm och Co går på om cynisk politik men är i grund och botten inne på regeringens linje, några pengar för att förhindra utförsäkring av 54.000 personer nästa år är i vilket fall inte avsatta i skuggbudgeten.

Socialdemokraternas negativa kampanjande visar sig även i att partiledare Mona Sahlin tar debatten mot Husmark Pehrsson i SVT:s Agenda och inte socialförsäkringsutskottets Veronica Palm. Enligt den senaste tidens opinionsmätningar lönar det sig, men det är inget vackert spel som S bedriver. Och var finns det gemensamma rödgröna alternativet?

När stadsråden efter nyår kan lägga mer krut på inrikespolitiken är det den fråga som bör upprepas, inte bara vad gäller sjukförsäkringarna. En annan viktig uppgift blir att visa att Miljöpartiet inte utgör ett oskyldigt liberalt alternativ för miljövänliga storstadsintellektuella.

MP:s syn på föräldraförsäkring, klimatskatter och arbetstidsförkortning är verkligen inte liberala. Och med språkröret Maria Wetterstrand i regeringen följer den reformerade kommunisten Lars Ohly på köpet.

Ledarredaktionen