Jesper Strömbäck: Tystnaden från S är anmärkningsvärd
Politik är att vilja, sade Olof Palme i ett berömt tal på SSU:s kongressfest 1964. Och han fortsatte: ”det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och visioner”. Om det stämmer kan man undra vad dagens socialdemokratiska parti ägnar sig åt.
Jesper Strömbäck
är professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet.
Sedan valet förra året har Sverige den mest högerorienterade regeringen sedan demokratins genombrott. Det är dessutom en regering som gjort sig helt beroende av ett auktoritärt högerpopulistiskt parti med rötter i nynazismen, och som därför kan diktera villkoren för regeringen. Sedan den tillträdde har svensk politisk debatt och politik vridits i en alltmer repressiv och intolerant riktning som drabbar inte bara invandrade utan också svenskfödda.
En lång rad förslag och uttalanden har kommit från regeringen och/eller SD som utmanar normen om alla människors lika värde, grundläggande rättsstatliga principer om allas likhet inför lagen, den akademiska friheten, kulturens frihet och religionsfriheten. I den mån som uttalandena och förslagen har kommit från SD har protesterna från de tre regeringspartierna varit tystlåtna eller obefintliga. Detsamma gäller när sverigedemokrater har kommit med rasistiska eller konspirationsteoretiska uttalanden. Det tyder antingen på att M, KD och L håller med SD – eller att de är för räddhågsna för att våga säga ifrån.
Minst lika anmärkningsvärd är dock tystnaden från Socialdemokraterna. Det är trots allt ett parti som i sitt partiprogram säger sig vilja forma ”ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde och lika rätt”, som hävdar att ”fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle” är dess mål, och att ”människan ska vara fri att utvecklas som individ, råda över sitt liv, forma sin tillvaro efter egna önskningar och påverka det egna samhället”. Det är också ett parti som skriver att ”Denna frihet ska gälla alla”, och att de vill ”avlägsna de ekonomiska, sociala och kulturella hindren för människans frigörelse. Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo- och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering”.
”Givet detta borde det vara ett guldläge för socialdemokratin.”Jesper Strömbäck
Givet detta borde det vara ett guldläge för socialdemokratin. I modern tid har dessa värderingar och principer aldrig varit lika ifrågasatta, vare sig i debatten och i det politiska beslutsfattandet. Man hade därför kunnat vänta sig en kraftfull socialdemokratisk opposition mot alla förslag och uttalanden som står i strid med detta, och en kraftfull mobilisering för humanism, demokrati, alla människors lika värde och en jämlikhet som omfattar alla oavsett klass, kön, religion, ursprung eller etnicitet.
I stället ekar allt som oftast tystnaden, som om socialdemokratin har tappat viljan, tron på de egna värderingarna, det värderingsmässigt och ideologiskt grundade självförtroendet. Orden förblir ord på ett papper. Det är nästan som om de vill ge Vilhelm Moberg rätt när han skrev att ”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den”.
