Kajsa Kettil: Tysta klippningar är inte bra för demokratin

Då kom tandläkaren med ett dåligt besked. Det skulle inte bli någon lagning. Det fanns nämligen inget hål i min tand. Han hade misstolkat en skugga, något mörkt parti eller vad det var, på min röntgenbild.

Nu drog nog skuggan över mitt ansikte i stället. På tunga fötter masade jag mig ut igen, hemåt där den ljuvliga men ack så utmattande föreställningen ”Cirkus småbarn” pågick utan paus.

Jag kom att tänka på tandläkarbesöket nyligen när jag läste ett par artiklar om den ökande trenden med tysta klippningar. Den handlar om att den som vill få håret klippt kan boka en tid där klippningen sker i tystnad. Inget prat om vädret, om den annalkande julstressen eller veckans snackisar. Med andra ord ingenting av det som håller liv i känslan av gemenskap och ökar tilliten i samhället.

På ett sätt är det förståeligt att behovet finns. Ibland är kanske frisörbesöket den enda lugna stunden på dagen, den enda halvtimmen vi slipper prestera.

Men det är ändå något som skaver med det uppstyrda upplägget att slippa mötas fast vi möts. För det världen behöver just nu är knappast färre samtal, färre leenden och färre personer som ser varandra i ögonen.

Detta ska inte misstolkas som att ensamhet ska undvikas. Tvärtom är självvald ensamhet bland det ljuvligaste som finns, och få saker är så tillfredsställande som att efter en socialt aktiv dag få skrota runt hemma med endast diskmaskinens mjuka morrande som hörbart sällskap. Eller att vara helt tyst tillsammans med någon av sina närmaste.

Men när vi lämnar bostadens lugna vrå kan vi väl enas om att vi hjälps åt att skapa en vi-känsla, oavsett om det är med kassörskan, busschauffören eller frisören? Det låter kanske högtravande, men det kan göra vårt demokratiska samhälle lite, lite bättre.

Tanken att ett fungerande civilsamhälle skapar välfungerande demokratier är dock är inte ny. Det är nu ungefär 30 år sedan den amerikanske statsvetaren Robert Putnam belyste hur personer som ägnade sig åt aktiviteter som körsång, fågelskådning, idrott och diverse frivilligorganisationer bidrog till att skapa så kallat socialt kapital – alltså det kitt som består av mellanmänsklig tillit. Forskningen har visserligen fått mothugg av bland andra den svenske statsvetaren Bo Rothstein som hävdar att tilliten snarare skapas av fungerande samhällsinstitutioner som medborgarna litar på.

Inte heller är de tysta klippningarna helt nya. Förra året beskrevs det bland annat i Studio Ett (SR 21/11-22) och av ledarsidans Anela Murguz (BT 24/11-22). Och ett år dessförinnan uppmärksammades fenomenet i TV4-programmet Efter fem. Där gav frisören Matilda Hansson sin analys: ”Det känns som att folk är stressade. För en del, till exempel småbarnsföräldrar, kan frisörbesöket, ansiktsbehandlingen eller massagen vara den enda stunden där de får lugn och ro. Vissa bokar tyst klippning ena gången för att de kanske har fullt upp just då och nästa gång väljer de vanlig klippning.”

Aj då, jag som just skulle uppmana oss att söka mer kontakt i stället för mindre, att säga hej till den vi möter på promenaden, byta ett par ord med främlingen på bussen, stanna till ett par sekunder så att vi kan hålla upp dörren för den som kommer efter – och ja, att småprata med frisören.

Det är inte en tävling i vem som säger smartast eller mest intressanta saker. Och de flesta som jobbar i serviceyrken är vana att läsa av andra och anpassa sig efter deras behov. Social kompetens kallas det, alltså den färdighet vi övar upp när vi är tillsammans.