Tyst om alternativen till tiggeriförbud
A t t tiggeriet inte, i brist på formulerade alternativ, kan accepteras som en ny sorts normalitet och att det inte sällan innehåller kriminalitet i form av människohandel, tvång och misshandel, ifrågasätts knappast längre.
Ändå vidhåller ledarsidan att förslaget som Tomas Tobé på tisdagen presenterade som en del i Moderaternas nya kriminalpolitiska program, och som ska debatteras på stämman i Örebro i oktober, inte är bra. Formuleringen ”ett nationellt förbud som omfattar alla som tigger och gäller på alla platser” kan fungera för att åter väcka debatten om ett samhälls- och EU-problem som tenderar att blundas bort.
... men det duger knappast som ram till en ny lagstiftning. Ett parti måste givetvis kunna diskutera inriktningar på politiken utan att först avkrävas svar på alla juridiska detaljer, men hösten 2017 bör ett förslag ha mer kött på benen för att kunna tas på allvar. När övergår en skramlande insamlingsbössa till att bli tiggeri? Hur formuleras ett straff som fungerar?
Argumentet att det aldrig kan vara kriminellt att be om hjälp är givetvis också relevant (även om Sverige behöll lösdriverilagen/lagen om ”samhällsfarlig asocialitet” fram till 1981). Samhället har även i dag lagar och förordningar som inte minst har ett normerande syfte, som sexköpslagen, förbudet mot innehav av narkotika och försäljning av alkohol.
Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) hänvisar till det förslag till skärpta regler mot människohandel, som väntas i oktober, och att olagliga bosättningar nu lättare kan avhysas. I en intervju i DN utesluter hon inte heller ett tiggeriförbud utan ber att ”få återkomma i frågan för jag tycker inte att tiggeri är bra”. Det är där det brukar stanna.
Landskrona kommun överväger att följa Vellinge och testa gränsernas för ordningsstadgan genom att införa tiggeriförbud på vissa platser. I Landskrona styr Liberalerna och kommunstyrelseordföranden Torkild Strandberg påpekar i Dagens Samhälle: ”Det är cyniskt att inbilla sig att man är snäll för att man låter människor sitta och be om mynt utanför Ica i vinterkylan. (...). Det politiska systemet är för passivt. Om man vill bevara förtroendet för det demokratiska systemet kan man inte göra så”.
Så – finns en politisk väg framåt i Sverige på ett problem som måste ägas av det land där man är medborgare? Ledarsidan väljer att upprepa den fråga vi ställde 26 oktober i fjol, om den så kallade tremånadersregeln som sällan diskuteras: Varför åberopar ingen EU-direktivets 12:e paragraf? Den lyder: ”Om en EU-medborgare ska vistas längre tid än tre månader i ett annat EU-land kan värdlandet kräva att personen registrerar sig hos landets myndigheter. Personen kan också behöva styrka att hen har tillräckliga medel för att försörja sig. Om en person inte uppfyller kraven kan de nationella myndigheterna kräva att personen flyttar.”
Svaret är sannolikt att ingen orkar, så handlingsförlamat som EU kommit att bli. För att 12:e paragrafen skulle vara möjlig att använda krävs förmodligen någon form av unionspass för EU-medborgare, där in- och utpassager registreras.
