Anela Murguz: Tydliga riktlinjer kring skärmtid måste inte knäcka barnfamiljer
För ett tag sedan rapporterade DN (9/5) att norsk myndighet för hälsofrågor gått ut med att barn under två år inte borde ha någon skärmtid alls. Rekommendationen bygger på Världshälsoorganisationen, WHO:s, riktlinjer från 2019, där ettåringar rekommenderas ingen skärmtid alls, tvååringar upp till en timme per dygn och att det generellt sett är bra med så lite skärmtid som möjligt.
Men på svenska Folkhälsomyndigheten, FHM, har man valt en annan väg. Visserligen bygger även FHM:s rekommendationer för barns fysiska aktivitet – som skärmtiden alltså sätts i relation till under dygnets 24 timmar – på WHO:s riktlinjer. Däremot har man till skillnad från i Norge valt att inte skriva ut en exakt tidsrekommendation för hur mycket skärmtid barn bör ha. Detta eftersom myndigheten anser att det skulle vara för inrutat och att man skulle tappa dialogen med småbarnsföräldrar om vad som passar varje familj bäst.
Det är synd. Tydligare riktlinjer hade inte behövt fungera som pekpinnar, utan som en tankeställare kring skärmtiden för barn. Förvisso är småbarnsåren stressiga nog som de är, och man kan därför fråga sig om barnfamiljer behöver mer krav på sig. Samtidigt har FHM tidsrekommendationer när det gäller exempelvis barns fysiska aktivitet. Barn och unga rekommenderas till exempel vara fysiskt aktiva i minst 60 minuter per dag – i genomsnitt. Har dessa riktmärken lett till att småbarnsåren blivit mer stressiga?
”Ju mer skärmtid barn har desto mer inaktiva tenderar de att vara i sin vardag.”
Under pandemin har stillasittandet bland barn och unga dessutom ökat avsevärt. Till exempel framgick det i en nationell undersökning i barnhälsovården att fler fyraåringar drabbades av fetma (Ekot 25/10 2021), vilket troligtvis kan härledas till alla inställda idrottsaktiviteter under de gångna pandemiåren. Och fetma är som bekant förenligt med en sämre hälsa översikt.
Man bör dock inte underskatta skärmtidens inverkan på detta område. Ju mer skärmtid barn har desto mer inaktiva tenderar de att vara i sin vardag.
Det är viktigt att betona att skärmtiden i sig inte är problemet i sammanhanget. Därmed är det lätt att instämma till den skeptiska kören som menar att innehållet, alltså kvaliteten, är viktigare än kvantiteten. Och visst finns det språkutvecklande och andra stimulerande aktiviteter på skärmen som kan gynna barnens utveckling i andra avseenden, men det är ett bekymmer att det så ofta sker på bekostnad av barns fysiska aktivitet som är minst lika viktig för barns utveckling.
Kanske hade tydligare tidsramar för vad som bör begränsas (skärmtid) i stället för vad som bör uppmuntras (fysisk aktivitet) lett till att fler tänker till.
