Erik Thyselius: Turkar i Tyskland väljer Erdogan
På söndag går de turkiska väljarna åter till val. I den första omgången fick president Erdogans AKP nästan en majoritet av rösterna (49,51 procent) mot oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglus CHP:s 44,88 procent. Utsikterna för att CHP ska ta hem segern anses av flera bedömare som begränsade.
Erik Thyselius
är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen.
Den turkbördige journalisten Denis Yücel konstaterar att många, inklusive han själv, trodde att det var ”anti-Erdogan”-faktorn som skulle vara den viktigaste kraften i valrörelsen. Första valomgången visar att det i betydligt högre grad är nationalistiska underströmmar som driver den politiska dynamiken, menar Yücel. För en utslagsgörande del av väljarkåren verkar frågor som korruption, yttrandefrihet och despoti stå sig slätt mot idén om ett mäktigt Turkiet (WELT 17/5).
Helt säker kan Erdogan inte vara på valsegern och regimen satsar därför stort på den turkiska diasporan. I Belgien och Nederländerna röstade 72 respektive 68 procent av turkarna på AKP. I USA och Storbritannien röstade 80 respektive 79 procent på CHP. Som av en slump var konsulaten öppna endast två dagar i USA och Storbritannien jämfört med fem dagar i Belgien, Nederländerna och Tyskland. Efter protester från oppositionen ändrades detta.
Viktigaste landet sett till antalet potentiella väljare är Tyskland, som samlar nästan hälften av världens 3,4 miljoner röstberättigade utlandsturkar. Här fick AKP 65,4 procent. Det ska inte nödvändigtvis tas som intäkt för att nästan två tredjedelar av den turkiska minoriteten gillar Erdogan. Knappt hälften av alla valberättigade tog sig till vallokalerna. Sedan några år tillbaka går det att rösta på konsulaten. En reform som infördes av, och som har gynnat, den nuvarande regimen. Av dessa valde drygt 65 procent AKP, vilket motsvarar 465 000 röster.
”Den som inte känner sig fullt ut accepterad i ett samhälle tenderar att i stället idealisera sitt hemland.”Erik Thyselius
Att så pass många turkar ändå valde att lägga sin röst på AKP visar att Ankaras ansträngningar burit frukt. Sedan 2010 har identifikationen med Tyskland avtagit samtidigt som den till Turkiet har stärkts bland turkar som bor i Tyskland, enligt undersökningar från universitet i Duisburg.
Erdogan har de senaste åren satsat stort på propaganda och finansiering av moskéer. Den religiösa och statskontrollerade organisationen ”Ditib” har i en del fattiga kvarter mer eller mindre tagit över den roll som socialarbetare tidigare hade. Erdogan har också skickligt spelat på de känslor av utanförskap som en del turkar känner gentemot det tyska majoritetssamhället. Den som inte känner sig fullt ut accepterad i ett samhälle tenderar att i stället idealisera sitt hemland, ett fenomen också känt som ”diaspora-nationalism” (The Pioneer 20/5).
En nationalism som mycket väl kan hjälpa Erdogan att hålla sig kvar vid makten.
