Kajsa Kettil: Trots ovissa valresultatet – hoppet om demokrati lever i Turkiet
Opinionsmätningarna har svängt fram och tillbaka de senaste veckorna. Vissa har visat ett övertag för den sittande presidenten Recep Tayyip Erdogan, i andra har oppositionsledaren Kemal Kilicdaroglu knappat in och till och med spåtts stå som segrare. När turkarna på söndagen gick till valurnorna för att rösta fram landets kommande parlament och president hoppades många att det skulle markera slutet för två decennier med den allt mer auktoritäre Erdogan. Men ju längre kvällen fortskred efter att vallokalerna hade stängt, desto mer oklart var valets utgång.
Erdogan höll tills slut ett tal – från samma balkong vid partiet AKP:s högkvarter där han höll segertal 2014 och 2018 – där han lät segerviss men inte uteslöt en andra valomgång om två veckor, vilket krävs om ingen av kandidaterna får minst 50 procent av rösterna.
Utmanaren, de sex oppositionspartiernas gemensamma presidentkandidat Kilicdaroglu, försökte i sitt tal förmedla hopp till sina besvikna sympatisörer. Många var ju efter opinionsmätningarnas siffror övertygade om att en seger var trolig.
Med andra ord kan ingenting konstateras med säkerhet, och turerna innan ett valresultat slås fast kan bli långa och slingriga. Misstankarna om att Erdogans AKP försöker fiffla med valresultatet måste tas på allvar. Bara det att AKP har begärt flerfaldiga omräkningar i vissa valdistrikt tyder på att partiet gör allt för att öka möjligheten att utropa sig som segrare.
Valen i Turkiet brukar beskrivas som delvis fria men inte rättvisa. Den bilden förstärks nu.
Det finns all anledning för omvärlden att uppmärksamma utvecklingen, för demokrati- och frihetslängtande turkars skull men också för freden och säkerheten på andra håll.
Hur Erdogan har använt den svenska Nato-ansökan som ett inrikespolitiskt trumfkort har blivit smärtsamt tydligt både för Sverige och övriga Nato. När den turkiske presidenten har markerat mot Sverige och överdrivit Sveriges problem med det han kallar terrorister har han framstått som en resolut och ansvarsfull ledare som tar hand om sitt folk. Efter jordbävningen som ledde till omfattande hjälp från svensk sida tonades dock kritiken ner även om motståndet bestod, och den senaste tiden har valkampanjen handlat om andra saker. Den ekonomiska krisen med skenande matpriser och lägre levnadsstandard påverkar inte minst den turkiska medelklass som fick det bättre under Erdogans första år vid makten. Uppenbarligen räckte det inte för att ge oppositionsledaren majoritet i den första valomgången. Om nu siffrorna från den statliga nyhetsbyrån Anadolu Ageny går att lita på.
”Det finns all anledning för omvärlden att uppmärksamma utvecklingen, för demokrati- och frihetslängtande turkars skull men också för freden och säkerheten på andra håll.”
För Sverige och Nato är en seger för Kemal Kilicdaroglu utan tvekan att föredra. Han har lovat att se till att parlamentet så fort som möjligt godkänner vår ansökan till försvarsalliansen. Den korrekte men inte särskilt karismatiske Kilicdaroglu – bara det att han har fått utmärkelsen ”Årets byråkrat” säger en del – vill återge parlamentet den makt Erdogan har knutit till presidentämbetet, och planerar att föra en mer västvänlig, demokratisk politik.
Han utmanar Erdogan mer av plikt än sug efter makt. Målet är att oppositionen ska vinna så att demokratin ska återuppstå. Då vill han dra sig tillbaka och sitta i ett hörn och leka med sina barnbarn.
Det mesta tyder på måndagen på att turkarna åtminstone i teorin får en chans till att göra det möjligt.
