Amanda Broberg: Trendiga ideologier måste hålla för prövning

“Jag skulle säga att konservatismen är det nya punk. Som konservativ gör man uppror mot sina föräldrar, man gör uppror mot sina lärare och sina sociala omgivning.”, säger Julian Kroon, ordförande i Konservativa förbundet i programmet Jag hade röstat på Trump.

Hans uttalande är närmast kafkaartat, åtminstone för de som fått någon grundläggande samhällskunskapsundervisning om ideologier. På nationalencyklopedins hemsida går det att läsa att “konservatism är ett sätt att se på samhället som strävar efter bevarande av gamla traditioner och system.” Konservatismen föddes rentav ur att Edmund Burke kritiserade franska revolutionen. Ideologins motpol är inte socialism eller liberalism, utan radikalitet.

Påståendet att konservatism skulle vara lika med uppror är med andra ord i ungefär samma kategori som Orwells berömda citat i romanen 1984, om att krig är fred och frihet är slaveri. Konservativa har länge varit duktiga på att dryga ut det ideologiska innehållet med lite allt möjligt. Men att definiera konservatism som uppror mot äldre och auktoriteter, håller helt enkelt inte.

Ändå får Kroon inte en kritisk motfråga i programmet. Det är ungefär som att en liberal skulle förespråka kraftigt höjda skatter och utbyggd välfärdsstat och få stå oemotsagd.

Frågar man Mattias Karlsson, grundare av den nystartade tankesmedjan Oikos, så är Kroons tolkning av konservatismen överhuvud taget inte ett alternativ. “Jag tror inte att konservatismen kan vara radikal, det är en contradiction of terms.”, sa han i ett seminarium på tankesmedjan Timbro i våras. Det är två radikalt olika inställningar till konservatism, yttrat av chefen för en tankesmedja respektive ordföranden i ett förbund som tillsammans planerar en konservativ konferens.

Kanske kan den nya konservativa rörelsen åka snålskjuts på den okunskap som finns om dess ideologi. Sverige har inte haft något renodlat konservativt parti eller någon livskraftig konservativ rörelse sedan 1960-talet. Men när flera nu träder fram och ivrigt tar på sig det epitetet, så måste de också klara en motfråga.

Allt för länge har konservativa kunnat ducka innehållet med hänvisning till att deras ideologi minsann bara är ett pragmatiskt förhållningssätt som vill skynda långsamt och värna det som är gott. Här blir konservatismen högerflankens miljöpartister – man är för allt som är bra och mot allt som är dåligt. Det är ett lika otillräckligt som antiintellektuellt förhållningssätt. Ideologier är inte objektiva, utan normativa.

Det är ingen omöjlig uppgift att bilda sig, läsa på och vässa sina argument så att man bottnar ideologiskt. Dessa nya konservativa har både tid, resurser och väldigt goda skäl att göra det. Man ska akta sig för att drunkna i seminarieövningar och ideologiska uttolkningar, men att inte hålla med om konservatismens urkund, eller ens vara ense om inställningen till uppror och radikalitet, det kan inte beskrivas som något annat än en hopplöst påver nivå.

Svensk politik och opinionsbildning skulle må bra av en konservativ falang. Men de som gör anspråk på den i dag verkar tyvärr ha vare sig ork eller lust att förstå den etikett de satt på sig själva.