Johanna Grönbäck: Tråkigt mode i politikbranschen
När den dåvarande regeringen bad Ilmar Reepalu att utreda frågan om vinster i välfärden, hade det gått två år sedan han lämnat uppdraget som kommunstyrelsens ordförande i Malmö. Partiboken för Reepalu var, liksom för den dåvarande regeringen, S-märkt. Vad utredningen skulle landa i för förslag, blev genast synnerligen ospännande, åtminstone som läsning och handling betraktad. Få trodde att skriften skulle innehålla ett öppet sökande eller förslag på breda samförståndslösningar.
Johanna Grönbäck
är statsvetare och kommunikationschef på Ratio.
När Karolina Skog utsågs till bostadspolitisk utredare var hon sittande riksdagsledamot för Miljöpartiet. I intervjuer var hon tydlig med att hon tog med sig politiska värderingar in i utredningsarbetet.
Resultaten var, här och i liknande fall, i förväg ganska givna. Som en trist föreställning man redan sett. Det är ett upplägg som knappast banar väg för att utredningars förslag ska få brett politiskt stöd och leda till behövda reformer. Tvärtom. Utredningarna uppfattas som – och kanske även blir – partsinlagor med redan valda svar, snarare än undersökningar som förutsättningslöst söker svar på valda frågor.
Att en del utredningar är enmansutredningar och görs av tidigare politiker, är i sig inte ett problem. Problemet är om det blir en trend, vilket det dessvärre tycks ha blivit. De senaste S-ledda regeringarna missbrukade utredningsmakten och satte en olycklig praxis av enmansutredningar. Men problemet är större och sträcker sig längre tillbaka än så. Redan 1997 noterade riksdagens revisorer i en granskning att andelen enmansutredningarna ökat och att de parlamentariskt sammansatta minskat. 2004 och 2013 gjordes nya granskningar som visade att utredningarna ges för lite tid och att konsekvensanalyserna brister.
Det ges mindre tid att gemensamt tänka efter före.
”Här står vi med överlag lite mindre genomtänkta beslut, lite sämre lagar och en avsaknad av reformer på områden där det behövs.”Johanna Grönbäck
När utredningar är bra – vilket de historiskt varit i Sverige – bidrar de till att skapa politiskt gemensamma problembilder och därmed bättre förutsättningar för välavvägda och långsiktigt hållbara reformer. Det är också en av flera poänger i den nyligen publicerade rapporten ”Vad hände med Sveriges reformförmåga?” skriven av forskarna Andreas Bergh och Gissur Erlingsson. Men när utredningarna över tid i stället blivit smalare, snävare och snabbare, har sannolikt också Sveriges historiskt starka reformförmåga försvagats.
Och här står vi med överlag lite mindre genomtänkta beslut, lite sämre lagar och en avsaknad av reformer på områden där det behövs. Här har vi en bostadsmarknad som skrämmer utländska investerare och låser ute personer som vill flytta hemifrån, en energimarknad som skakar och ett skolväsende som tappat helhetsbilden. Tonläget är högt, reformerna få.
En borgerlig regering som vill visa på faktisk handlingskraft har all anledning att tillsätta breda parlamentariska utredningar. Det vore en välgärning, både för reformkraften och för tilltron till våra gemensamma institutioner.
