Anela Murguz: Till Parisa Liljestrands försvar
Jag kan inte bestämma mig om nagelfarandet av nya kulturministrar, som närmast blivit en ritual, är bra eller dåligt. Det minsta man kan förvänta sig av en minister är att hon eller han är någorlunda bevandrad inom sitt sakområde. Men det verkar av någon anledning bara gälla kulturministerposten.
Innan den nya kulturministern Parisa Liljestrand (M) hunnit flytta in i sitt departement började hennes egentliga kunskaper och erfarenheter av kulturpolitiken att ifrågasättas. Och när hon väl gjorde kulturdepartementet till sitt surades det över att hon tackat nej till medverkan i medier under första veckan, liksom att hon felaktigt kallat sig för litteraturvetare.
Men så gav sig Liljestrand ut på en medieturné förra veckan. Det skulle hon nog komma att ångra. För i ett inslag i SVT råkade hon kalla filmregissören Ruben Östlund för författare och hans film Triangle of Sadness för en bok.
Sekundärskammen sköljer över mig, skrev Helena Lindblad på DN Kultur. Någon bildad moderat måste det finnas, utbrast Expressens biträdande chefredaktör Karin Olsson i podden Lägg ut. Som om det inte finns värre saker att göra sig skyldig till som minister.
På ett sätt är kultursfärens högt ställda förväntningar befriande i ett politiskt klimat där ministrar oftare faller på personliga klavertramp i privatlivet än på grund av politisk inkompetens. Just detta blev särskilt tydligt kort efter att de nya ministrarna i den M-ledda regeringen presenterades häromveckan.
Varenda reporter frågade de nya ministrarna om de hade några skelett i garderoben. Som syndaren öppnar upp sig för prästen i biktbåset berättade ministrarna om de mest bagatellartade och patetiska försyndelserna. På den punkten har politikerna därför främst sig själva att skylla som ställer upp på de premisserna.
”Resultatet blir tyvärr mycket riktigt fler obildade politiker och det beror till stor del på hur vägen till politiken ser ut.”Anela Murguz
Problemet är bara att det inte handlar om högt ställda förväntningar, utan om orimliga förväntningar. Kultursverige verkar glömma bort att en kulturminister primärt ska göra sitt partis kulturpolitik till verklighet, inte heja åt allt (visserligen fantastiskt) som den svenska kulturbranschen producerar. För en sådan uppgift är det naturligt att välja den person som behärskar det politiska hantverket, snarare än den som plöjt igenom alla svenska litteraturklassiker.
Resultatet blir tyvärr mycket riktigt fler obildade politiker och det beror till stor del på hur vägen till politiken ser ut: Den som i en tidig ålder bestämmer sig för att bli politiker engagerar sig i ett ungdomsförbund där man drillas i ideologi och det politiska hantverket. Dessutom ser man till att inte ha några lik i lasten, för gud förbjude att man någon gång före sin politiska karriär bara varit en människa som begått ett misstag.
Men att plocka in någon med erfarenhet inom ett visst ministerområde behöver inte betyda succé det heller. För det var just det Socialdemokraterna gjorde vid regeringsbildningen förra hösten efter att Magdalena Andersson valts till statsminister. Jeanette Gustafsdotter hade lång erfarenhet av att verka inom medie- och kultursfären innan hon blev kultur- och demokratiminister. Trots det kunde hon inte undgå den kritik som sköljde över henne efter en uppmärksammad intervju med Stina Oscarson i Svenska Dagbladet tidigare i år.
Dessutom får de högljudda kritikerna det att låta som att en utbildad gymnasielärare i svenska och religion, som Parisa Liljestrand är, inte kan vara tillräckligt insatt i kulturfrågor. Jag tror snarare att kulturministern har en poäng när hon säger att de existentiella frågor som hennes ämnen inrymmer kan komma till nytta i hennes nya roll.
Att Liljestrand dessutom uppvisade stor portion självdistans när hon i helgen skämtsamt svarade under Idol-finalen att Ruben Östlund var hennes favoritartist var inte bara roligt. Det talar också för att hon vet hur hon ska hantera sina kritiker.
