Terrorläxan partierna måste lära sig snabbt

Ledare Artikeln publicerades
Sadiq Khan, Londons borgmästare.
Foto:Alastair Grant
Sadiq Khan, Londons borgmästare.

Valrörelsen överskuggas av terrorn. Valmanifestens löften och vardagstrygghetens krav har hamnat långt ifrån varandra.

På initiativ av Londons borgmästare Sadiq Khan hölls i måndags kväll en minnesstund för dem som föll offer för terrorattentatet vid London Bridge och Borough Market i lördags. Allvaret, snarare än den varma känsla av kollektiv kärlek som svepte över Manchester för drygt två veckor sedan, angav tonen.

Med tre terrordåd inom loppet av 73 dagar är det inte underligt att beslutsamheten kan ta sig olika uttryck.

Sadiq Khans ord om att ”London kommer aldrig att vika sig för terrorn” var inte bara en attityd som bekräftades av att människor som promenerade till jobbet över London Bridge på under tisdagsmorgonen utan att knota samsades om utrymmet med de hantverkare som satte upp terrorhinder mellan vägen och trottoarerna. Just i här i skuggan av City Hall där Khan talade, ödelades även många människoliv när tyskt bombflyg terrorbombade under Blitzen 1940.

Den historiska kopplingen öppnar för ett bredare sätt att se på terrorhotet. Framlidne brittiske samhällsdebattören och författaren Christofer Hitchens kallade den jihadistiska terrorn för ”Islamofascism”. Det självklara perspektivet saknas i dagens antiterrordebatt, och medför att åtgärdsförslagen lätt missar målet. Men genom att betrakta jihadister och fascister som olika uttryck för samma sak, samma hot, blir det lättare att förstå att det enda som hjälper är att samtidigt försvara fria, öppna och demokratiska samhällen mot båda.

I sitt tal i Westminster i måndags valde premiärminister Theresa May samma gåtfulla retoriska modell om terrorn som när hon sa att ”Brexit betyder Brexit”. Genom sitt ”Enough is enough” – nu räcker det – var hon inte bara otydlig, hon slirade även på ett sätt som gjorde att den stora och enastående disparata gruppen muslimer i Storbritannien hamnade i blickfånget av fel anledning. Fundera lite på hur samma kollektiva skuldbeläggande skulle framstå och vilka reaktioner det skulle få om ansvaret för nazistiska Svenska motståndsrörelsens agerande exempelvis lades på svensk borgerlighet.

Sadiq Khans uttryckte sig tydligare. Hans ord omöjliggör att skulden kan göras kollektiv utöver dem som han beskrev som ”sjuka och onda extremister”:

”Som stolt och nationalistiskt lagd brittisk muslim säger jag: Inte i mitt namn. Den perversa ideologi som ni utgår ifrån har inget att göra med Islam och ni kommer aldrig att kunna splittra oss”.

Att Theresa May, inlindat förvisso, i sitt tal antydde att fokus hädanefter också ska läggas på att bekämpa det hon kallade ”extrema idéer” som grogrund för extrema handlingar, kan vara välkommet för den vidare förståelsen om varför vissa individer radikaliseras. Men det faktum att en av lördagens terrorister, 27-årige Khuram Butt, tidigt stängdes av från East London Mosque, visar att det redan finns erfarenheter och kunskaper att ta ta del av i kampen mot terrorn. Att Khuram Butt dessutom var en välkänd IS-anhängare men ändå inte betraktades som farlig av polisen, trots att han i en tv-dokumentär förra året visade tecken på raka motsatsen, talar snarare för att det finns mycket att göra innan det är läge att göra inskränkningar i de mänskliga och medborgerliga rättigheterna för stora samhällsgrupper.

Säkerheten i ett rättssamhälle är ytterst en fråga om hur effektivt polis och säkerhetstjänst kan arbeta. Lagar kan behöva skärpas, redan införda tillämpas bättre. Men de historiska erfarenheterna talar för att breda kollektiva inskränkningar av mänskliga rättigheter inte fungerar.

Interneringen av IRA-medlemmar och anhängare under 70- och 80-talet ledde till en omfattande radikalisering som drabbade det brittiska fastlandet med omfattande terrorbombningar.

Den läxan måste alla partier minnas innan det är försent. Det är bara två dagar kvar till valet.