Tecken på ödmjukhet

Mona Sahlin ”ser stora tecken” hos v och mp på att de är beredda på de nödvändiga förändringarna.

Fredagens orakelomgång från det stora partiet kan alltså tolkas som ett försiktigt steg framåt mot ett regeringssamarbete med andra och därmed ett steg bakåt från uppfattningen att socialdemokraterna är sig själva nog.

Det senare är inte minst intressant. Inför den pågående kongressen hos miljöpartiet har mycket handlat om hur långt de gröna är villiga att gå för att socialdemokraterna ska tycka att de är regeringsfähiga. Men minst lika mycket handlar om socialdemokraternas syn på sig själva.

När Marita Ulvskog säger att hon inte tror att socialdemokraterna ”kommer att regera de närmaste tolv åren genom att vinna val med 47–48 procent av väljarna med oss”, är det ett tecken på vad som väl kan betecknas som viss ödmjukhet från det stora partiet. Det har annars inte alltid varit partiets bästa gren, vilket inte minst miljöpartister i kommunerna kan vittna om.

Det är en omställning som heter duga för ett parti som efter många år ensamt i regeringsställning tog makten för given. Minns hur just Marita Ulvskog förklarade att det kändes som en statskupp när de borgerliga vann valet 1976.

Men nu är det 2008. Socialdemokraterna är i opposition och har insett att de är ett parti som andra, åtminstone i den bemärkelsen att de måste söka samarbete om de ska vara trovärdiga som en del i ett regeringsalternativ.

Den stora förändringen är också alliansens framgångsrika samarbete. Regeringsfrågan har blivit en borgerlig paradfråga och den rödgröna vänsterns svaga punkt. När nu alliansen dessutom nyligen lovat att fördjupa samarbetet ökar pressen på oppositionen än mer.

I sommar har det aviserats en särskild alliansdag i Almedalen på den dag som är vikt för miljöpartiet. Att de gröna skulle ge upp sin egen dag och istället bjuda in socialdemokraterna till att binda en krans av rosor och maskrosor verkar dock ännu så länge högst osannolikt.

Ledarredaktionen