Ta tag i rättssäkerheten först
Under tisdagsmorgonen kunde SR:s Ekoredaktion rapportera om att den parlamentariska migrationspolitiska kommitténs kansli föreslår en ny tidsgräns för att på nytt söka asyl efter ett definitivt avslag. Istället för dagens fyra år ska det dröja tio år.
Förslaget ligger i linje med vad framför allt Socialdemokraterna och Moderaterna vill, men också Liberalerna och Kristdemokraterna har visat sig villiga att gå i samma riktning. Sverigedemokraterna, som länge fått ange tonen för de allt mer asyl- och migrationskritiska strömningar som numera tycks dominera i riksdagen, har inte fått gehör för sin hållning att det bara ska gå att söka asyl en enda gång.
Det problem som politikerna säger sig vilja åtgärda, att människor som inte beviljas uppehållstillstånd trots detta väljer att stanna kvar i landet, ska mötas med stort allvar. Men med tanke de många hinder som kan föreligga för den som ska återvända, måste det också finnas en beredvillighet att hjälpa de som fastnar i ingenmansland till ett värdigt liv. Dessvärre anses det numera politiskt gångbart att på olika sätt försöka glömma bort eller helt avvisa den humanitära aspekten.
Att dribbla med antalet år mellan asylansökningarna blir i flera avseenden mest en övning i signalpolitik, med den allt annat än humanitära ambitionen att skrämma människor från att klamra sig fast vid hoppet om att beslutet ska bli annorlunda nästa gång. Till denna utsatta grupp ska även de räknas som inte frivilligt kan återvända eftersom de inte tas av det land de flytt från. Detta och andra dilemman bakom ”skuggsamhällets” tillväxt har tagits upp i den så kallade Limboutredningen (SOU 2017:84).
Det finns dessutom principiella invändningar mot att den migrationspolitiska kommittén inte väljer en annan arbetsordning – att först se över de fatala och väl kända tillkortakommanden som gör själva asylprocessen osäker och inte sällan till ett lotteri.
Ett sådant legitimitetsproblem som tidigare fått stor uppmärksamhet är de medicinska åldersbestämningarna. Återkommande har de visat sig vila på så svagt vetenskapligt underlag att de knappast bör användas i samband med livsavgörande beslut om asyl.
Finns det asylregler som skiljer sig åt vad avser den sökandes ålder, är det av yttersta vikt att dessa respekteras. Justitieminister Morgan Johansson (S) har skämt ut sig när han med den allt annat än seriösa motiveringen för att behålla dagens osäkra tester hävdat att ”vi kan inte vara det enda landet i vår omvärld som inte klarar av att göra det”. Sverige har bevisligen inte kunnat göra åldersbestämningar på ett rättssäkert sätt.
En justitieminister som inte tycks bry sig om något så grundläggande drar skam över landet. En migrationspolitisk kommitté som inte lägger ner all energi på att först reda ut de problem som dagens regler innebär för enskilda asylsökande, angriper asylfrågan från fel håll.
En diskussion om det ska vara fyra år eller tio år för att på nytt få söka asyl, får på goda grunder anses vara av underordnad betydelse innan den större frågan om rättssäkerheten är avhandlad.
